En nyårsnatts-dröm.
(Efter tyskan.)
En gammal man stod en nyårsmidnatt vid
fönstret och skådade med en blick af stum
förtvifian upp mot den orörliga himmelen och
ned på den stilla; rena; hvita jorden; hvarpå
nu ingen fanns så sömn- och glädjelös som
han: Ty hans graf stod honom näras den var
endast betäckt med ålderdomens snö, ej med
ungdomens grönska. och från hela sitt rika lif
medförde han intet utom villfarelser, synd-och
sjukdom, en förstörd kropp; en förödd själ—
bröstet fullt med gift och en ålderdom full af
ånger. Hans sköna ungdomsdagar föregycklade
honom nu liksom spökgestalter och drogo ho-
nom åter bort till den klara morgonen; då hans
fader ställde honom på lifvets skiljoväg; der
den högra på dygdens solbelysta bana förer till
ett rent och stilla land; fullt7af ljus, af rika
skördar och af englar — och den venstra leder
ned i lastens mulvadsgångar, ned i-en svart
håla, uppfylld med drypande gift, hväsande
ormar och mörka kylande dunster: Ack! ormarne
slingra sig om hans bröst och giftet droppar
på hans tunga och han visste nu hvad det var:
Nästan besinningslös och med outsäglig smärta
ropar ham mot himmelen: Gif mig min ung-
dom åter! Ack fader, ställ mig ånyo på skiljo-
vägen, så att jag kan välja på ett annat sätt!
Men hans fader och hans ungdom voro för
längesedan borta. Han såg lyktgubbarne dansa
på mossen och slockna på kyrkogården och han
sade: Det är mina dåraktiga dagar! Han såg
en stjerna flykta från himlen och; skimrande
under fallet; upplösa sig på jorden — det är
jag, sade hans blödande hjerta, och ångerns
ormtänder höggo dervid djupare in i såren.
Den lågande fantasien visade honom smygande
nattvandrare på taken; och väderqvarnen höjde
hotande upp sina armar liksom färdig att slå
ned, och en i det tomma benhuset qvarblifven
dödskalle antog småningom hans anletsdrag: —
Midt under denna själskramp sväfvade plötsligen
musikens toner; helsande det nya året; ned från
tornet lika en aflägsen kyrkosåhg. Han kände
sig härvid mildt upprörd; han skådade omkring
horisonten öfver den vida jorden och han tänkte
på sina ungdomsvänner, som nu; lyckligare och
bättre. än han, voro lärare på jorden; lyckliga
barns fäder och välsignade menniskor; och han
sade: Ack; äfven jag kunde liksom de på detta
årets första natt hafva slumrat med torra ögon
om jag hade velat; ack; jag hade kunnat vara
lycklig; om jag hade följt edra råd; dyra för-
äldrars, om jag hade uppfyllt edra nyårsönsk-
ningar och edra förmaningar:
I feberaktig erinran om sina ungdomsår, före-
föll det honom som om dödsgkallen med hans
drag i benhuset reste sig upp — slutligen; ge-
nom den vidskepelse som i nyårsnatten ser
andar och blickar in i framtiden; förvandlades
den till en skön lefvande yngling, och hans
egen fordom blomstrande gestalt föregycklades
honom med ett bittert hån. Han kunde ej
längre betrakta den — han döljde sina ögon
— tusende heta tårar strömmade sinande bort
i snön — han endast suckade sakta i sin tröst-
löshet och förtviflan: Kommen blott tillbaka
ungdomsår; kommen tillbakal — Och de kommo
åter; ty han hade endast haft en förfärlig dröm
under nyårsnatten; han var ännu en yngling:
Endast förvillelserna hade icke varit en dröm;
men han tackade Gud att han ännu i ungdomen
kunde vända om från lasternas orena stigar,
och inträda på den soliga bana; som leder till
skördarnes rika land:
Vänd om med honom, unge läsare; om du
står på samma afväg! Denna förskräckliga dröm
skall för framtiden blifva din domare, men om
du en gång skulle ångerfullt utropa: Kom till-
baka, sköna ungdomstid! så blir du gäckad;
— den kommer då ej mera tillbaka.