Hvarjehanda Nyheter. Hr I, Rhodes äfventyr. Svenska amerikanaren berättar följande historia från Chicago: 1. Rhodes visade sig i fredags morse i poligen som arresterad. Anklagelsen mot honom lydde på drucken och oordentliga. Tillfrågad om han vore skyldig svarade han med stor förtrytelse neje; han hade, sig veterligen, icke varit hvarken det ena eller det andra; och då Hans Herrlighet vore så god och ville höra honom, så kunde han öfvertyga honom om att hans ofrivilliga närvaro här voro resultatet af omständigheter, hvari han icke hade någon skuld. Jag träffadec, begynte Rhodes, en tysk vän, som inbjöd mig till ett glas bier, och vi gingo ned till Paulys. Jag var ännu icke fullt färdig med mitt glas, då en vän till min vän visade sig, som äfven beställde bier. Naturligtvis drack jag; det hade varit en förolämpning mot min väns vän, om jag hade vägrat att dricka ett glas med honom: Jag hade nästan tömt mitt glas då en annan tysk inträdde, en vän till min väns vän, som äfven beställde bier, och jag kunde mnaturligtvis ej neka att dricka ännu ett; vännen till min väns vän skulle bestämdt hafva tagit det illa, måhända känt sig förnärmad, om jag nekat, och jag älskar inga scener på offentliga ställen. Nu fordrade artigheten att jag också en gång bjöd vännerna och det gjorde jag äfven; hvarpå jag lemnade lokalen. Min boning är i närheten af Camp Douglas och jag beslöt; då det redan var temligen sent, att taga en omnibus. Vid hörnet af State och Randolphgatan stod en sådan, färdig till afgång. Jag frågade kusken om omnibusen gick till Camp Douglas och han svarade: yes sire. Jag steg alltså in, kusken måste väl veta hvart bussen skulle gå. En smula trött af ansträngningen insomnade jag, tills jag väcktes af konduktören: Jag steg ur, men fann mig till min förvåning på en alldeles fremmande plats. Hvarest äro vi då? frågade jag konduktören. I Bridgeporta var svaret. Bridgeport var mig alldeles obekant, jag var aldrig der och af ren nyfikenhet, blott för att erfara hurudant Bridgeports bier är, drack jag der ett par glas. Derpå tog jag en omnibus, och gaf konduktören anvisning att släppa af mig vid Stategatan. Mina order voro enkla och klara nog; jag insomnade åter och man tänke sig min förtrytelse, då jag vid mitt uppvaknande befann mig åter vid hörnet af Lake och Randolphgatorna: Då jag gjorde konduktören förebråelse öfver hans försumlighet; svarade han att han alldeles förgätit mig. Hvad var att göra? Af pur förtret drack jag ännu några glas bier, och steg derefter upp i en afgående omnibus men frågade dock först kusken om den ginge till Camp Douglas; han svarade att jag skulle laga att jag komme i bussen; Well, jag steg in och började, trött som jag var, ånyo att sofva: Bussen stannade, konduktören skakade på mig; jag steg ur och befann mig; vid den lefvande Guden — icke vid Camp Douglas; utan på Blue Island avenue. Afven det bästa tålamod tar slut och så gjorde äfven mitt; men hem måste och ville jag och efter en mängd hinder af alla slag befann jag mig ändtligen åter på Randolphgatan. Om jag rätt erinrar mig, steg jag nu i en buss som skulle gå till Cottage Grove. Denna gång insomnade jag icke. Då vi anlände till Archer road, ville kusken vika af åt höger — det var dock icke min väg och jag protesterade; han vidhöll dock envist att vilja taga in på Archer road, hvarföre jag fattade tyglarne. Grobianen tilldelade mig då ett slag, hvarpå jag kastade honom ur bussen och for vidare, men bussen hoppade snart ur spåren. Kusken hade emellertid skaffat sig hjelp; jag måste vika för öfvermakten och derföre är jag nu här!e Så klagade hr I. Rhodes, för Hans Herrlighet; men detta oaktadt måste han förutom alla sina utståndna vedervärdigheter, äfven betala 30 rdr i plikt.