Hvarjehanda Nyheter.
Hr I, Rhodes äfventyr. Svenska
amerikanaren berättar följande historia från
Chicago:
1. Rhodes visade sig i fredags morse i poli-
gen som arresterad. Anklagelsen mot honom
lydde på drucken och oordentliga. Tillfrågad
om han vore skyldig svarade han med stor för-
trytelse neje; han hade, sig veterligen, icke
varit hvarken det ena eller det andra; och då
Hans Herrlighet vore så god och ville höra honom,
så kunde han öfvertyga honom om att hans
ofrivilliga närvaro här voro resultatet af om-
ständigheter, hvari han icke hade någon skuld.
Jag träffadec, begynte Rhodes, en tysk vän,
som inbjöd mig till ett glas bier, och vi gingo
ned till Paulys.
Jag var ännu icke fullt färdig med mitt glas,
då en vän till min vän visade sig, som äfven
beställde bier. Naturligtvis drack jag; det hade
varit en förolämpning mot min väns vän, om
jag hade vägrat att dricka ett glas med honom:
Jag hade nästan tömt mitt glas då en annan
tysk inträdde, en vän till min väns vän, som
äfven beställde bier, och jag kunde mnaturligt-
vis ej neka att dricka ännu ett; vännen till
min väns vän skulle bestämdt hafva tagit det
illa, måhända känt sig förnärmad, om jag nekat,
och jag älskar inga scener på offentliga ställen.
Nu fordrade artigheten att jag också en gång
bjöd vännerna och det gjorde jag äfven; hvarpå
jag lemnade lokalen. Min boning är i när-
heten af Camp Douglas och jag beslöt; då det
redan var temligen sent, att taga en omnibus.
Vid hörnet af State och Randolphgatan stod
en sådan, färdig till afgång. Jag frågade kusken
om omnibusen gick till Camp Douglas och
han svarade: yes sire. Jag steg alltså in,
kusken måste väl veta hvart bussen skulle gå.
En smula trött af ansträngningen insomnade
jag, tills jag väcktes af konduktören:
Jag steg ur, men fann mig till min förvå-
ning på en alldeles fremmande plats.
Hvarest äro vi då? frågade jag konduktö-
ren. I Bridgeporta var svaret.
Bridgeport var mig alldeles obekant, jag var
aldrig der och af ren nyfikenhet, blott för att
erfara hurudant Bridgeports bier är, drack jag
der ett par glas.
Derpå tog jag en omnibus, och gaf konduk-
tören anvisning att släppa af mig vid State-
gatan. Mina order voro enkla och klara nog;
jag insomnade åter och man tänke sig min
förtrytelse, då jag vid mitt uppvaknande be-
fann mig åter vid hörnet af Lake och Randolph-
gatorna:
Då jag gjorde konduktören förebråelse öfver
hans försumlighet; svarade han att han alldeles
förgätit mig.
Hvad var att göra? Af pur förtret drack jag
ännu några glas bier, och steg derefter upp i
en afgående omnibus men frågade dock först
kusken om den ginge till Camp Douglas; han
svarade att jag skulle laga att jag komme i
bussen;
Well, jag steg in och började, trött som
jag var, ånyo att sofva: Bussen stannade, kon-
duktören skakade på mig; jag steg ur och be-
fann mig; vid den lefvande Guden — icke vid
Camp Douglas; utan på Blue Island avenue.
Afven det bästa tålamod tar slut och så
gjorde äfven mitt; men hem måste och ville
jag och efter en mängd hinder af alla slag be-
fann jag mig ändtligen åter på Randolphgatan.
Om jag rätt erinrar mig, steg jag nu i en buss
som skulle gå till Cottage Grove. Denna gång
insomnade jag icke. Då vi anlände till Archer
road, ville kusken vika af åt höger — det var
dock icke min väg och jag protesterade; han
vidhöll dock envist att vilja taga in på Archer
road, hvarföre jag fattade tyglarne. Grobianen
tilldelade mig då ett slag, hvarpå jag kastade
honom ur bussen och for vidare, men bussen
hoppade snart ur spåren. Kusken hade emel-
lertid skaffat sig hjelp; jag måste vika för öfver-
makten och derföre är jag nu här!e Så klagade
hr I. Rhodes, för Hans Herrlighet; men detta oak-
tadt måste han förutom alla sina utståndna ve-
dervärdigheter, äfven betala 30 rdr i plikt.