ligger för oss öppen — jag menar den verld
som är befolkad af stattorpare, tv Söderman-
land är i det afseendet rikt, man kunde säga
ohyggligt rikt lottadt. Vi göra först ett besök
vid egendomen R., ett af dessa gamla söder-
manländska herresäten, som ännu hafva en
stark anstrykning af medeltidskarakter.
Oaktadt den herrliga natur, som omger detta
ställe, blir ni ändock kanske illa till mods af
den dysterhet, som hvilar deröfver, af den van-
vård och djupa smuts, som röjes vid hvarje
steg från stora byggningena till ladugården,
hvarest några illa klädda, och som det tyckes
ändå sämre födda karlar hafva någon sysselsätt-
ning för händer. Karlarna — just af det folk,
vi söka — bära liksom kreaturen inuti ladu-
gården (om ni äfven vill kasta ett öga ditin)
en omisskänlig stämpel af dålig rykt och dålig
utfodring. Tvenne argt skällande hundar äro
de enda varelser som se välfödda ut.
Der borta i backen se vi mellan tallbuskarne
framskymta en menniskoboning — det är en stat-
torpares hem, och dit begifva vi oss. Stugan
är grå, ,mossbelupen, angripen af röta och
orappad i väggsåten; med dagsljuset står dess
inre i förbindelse genom trenne gluggar, i hvilka
det väl en gång varit heåla fönsterglas, att
döma af de bitvis ännu qvarsittande blybågarne,
der en och-annan solbränd, nedrökt och mångfär-
gad hel glasruta ännu finnes; men der det öfriga
utgöres af glasbitar; sammanhållne af träpinnar
eller öfverklistrade papperslappar. Det bästa
och mest angenäma att se på bostadens yttre
är torftaket, hvars rika gräsväxt ännu i novem-
ber genom det lätta snötäcket är märkbar. En
trogen modell af denna stuga skulle väcka stort
och rättvist uppseende på den stora expositio-
nen i Paris! Här hemma är en sådan syn allt-
för vanlig, att ens väcka någon förundran.
Vi kröka på ryggen och stiga in. Några
råa risqvistar äro påtända i spiseln, framför
hvilken en qvinna med utmärgladt utseende sitter
på en trästol sysselsatt att underhålla elden
och då och då knuffande på en vagga; deri ett
spädt barn ligger; ett annat har hon i knä och
ett tredje ligger uppkrupet i spiseln, lekande
med en katt. Väggarna äro öfvertäckta med pap-
persbitar, sönderrifna tidningar, titelblad af psalm-
böcker, konfektetiketter etc.; och möbleringen är
bäst att ej fästa någon uppmärksamhet vid, än
mindre tala om. En säng, ett bord, några stolar, ett
rödmåladt skåp med stora hvita initialer och en
väggsmällas, som låter höra ett haltande tik-
taka — det är allt.
Ni låter ert öga medlidsamt hvila på qvin-
nan, som sitter der, en bild af modlöshet och
svikna förhoppningar. :
Förhoppningar? Gud vet om hoppets blida
ljus någonsin upplyst och lifvat dessa tärda
drag, dessa sknmma, insjunkna ögon! Kanhän-
da dock, låt oss tilltala henne. — Vi kommo
hit för några år sedan, min man och jaga,
säaer hon; vi hade då endast ett barn, men
dessutom så pass mycket, att vi utan skuld-
sättning kunde taga emot det här torpet: Vi
ha några åkerlappar här i backen, dem vi sjelf-
va till en del uppbrutit, en ängsteg dernere i
kärret, och på allmänningena ha vi foder åt
kon, kalfven och tacka meå lamm. Derför
göra vi nu fyra dar i veckan; men dessutom
ska vi göra hjonsdagsverken efter bud och få
derför om sommaren 50 öre och om vintern
33 öre om dagen.
I år kunde vi ej få någon piga, ty ingen
vill gå i herrgården, och derför ha vi blifvit
hotade med uppsägning; och min man måste
nu gå hvarje dag sjelf. Gud vet hvad det skall
bli till sist! Skuldsatta äro vi också vid herr-
gården, oeh då vi ej kunna betala, så göra de
med oss hvad de vilja:
Flera än vi ha kommit välbergade hit, men
rätt som det varit ha de varit i skuld; och det
är en bottenlös graf för stattorpare; de komma
aldrig upp-igen.
Vi trodde alla att det skulle bli bättre sen
nådig herrna dog, men det blef sämre i stället.
Den nye inspektoren är mycket svårare han,
än husbonden sjelf var, och han får nu styra
med allting, bara han skaffar inkomster åt fruna
— och det gör han nog; men vi få sitta
emellan, vi. Min man har nu kommit i hatet
för honom, efter vi ej kunnat skaffa någon piga
— och häromdagen fick han till och med stryk
i stället för säd, när hän kom och bad derom;
ty si vi ha haft missväxt i år. Det är tungt
att få äta upp sig sjelf, för att kunna arbeta
åt andral Och när man dertill ser hur andra
ha det, t. ex. vår frux, som lefver i grannlåt
och kalaser och bara på lyx ger ut pengar, hvilka,
utan all afund sagdt, skulle kunna göra så
mycket godt, — då blir sinnet bittert: Om hon
bara villle lyssna till oss; om hon någon gång
hade stid att se in i våra kojor; men det har
hon aldrig. - Och ingenting roligt är hos oss
heller att se. Gå tillinspektorn — svarar hon
alltid — jag lägger mig ej i det der! —
Många bönder höra äfven till detta gods, men
deras stattorpare ha det mycket bättre än herr-
gårdens; Ar det också hos någon en fattig stac-
kare skall få hieln. så är det hos hönderna.