tar åt alla historier af detta slag; alldeles såsom jag. — Det är möjligt, mumlade den gamla tje narionan; mycket möjligt. Han är för öfrigt endast på mödernet en ONeil och :.: — Detta vet jag lika väl som ni, afbröt henne mannen otålig. Börja i stället genast er berättelse: — Jag skall uppfylla er begäran; genmälde hushållerskan, i det hon gjorde korstecknet; ansvaret drabbe er och icke mig; ty det är ni som tvingar mig att tala, och Gud vet att jag skulle vilja gifva mycket till; om jag finge gå min väg, utan att ha meddelat er något: — Amen! utropade Jorrocks i försmädlig ton: — Det var i fordna dagar; sade den gamla tjenarinnan; när vi ännu hade våra egna konungar och sachsarne ännu icke inkräktat en fotsbredd af Irlands jord, det var på den tiden, som vålnaden första gången visade sig i ätten ONeils boning. Då lefde tvänne bröder, tillhörande denna ätt, hvilka älskade en och samma flicka. — Ah! det visste jag på förhand att ett fruntimmer skulle spela hufvudrollen i det hemska dramat: — Maurice; den äldre, sökte på allt sätt vinna hennes tycke, men hon hade redan skänkt sitt hjerta åt den yngre. Det är ett besynnerligt ting, det hjertat! — Högst besynnerligt, svarade hennes åhörare med låtsadt allvar: — Hennes far; fortfor Bridget; föredrog den äldre brodern, kanske emedan han var rikare än den: andre; ochtrots sin dotters tårar