tar åt alla historier af detta slag; alldeles såsom
jag.
— Det är möjligt, mumlade den gamla tje
narionan; mycket möjligt. Han är för öfrigt
endast på mödernet en ONeil och :.:
— Detta vet jag lika väl som ni, afbröt
henne mannen otålig. Börja i stället genast
er berättelse:
— Jag skall uppfylla er begäran; genmälde
hushållerskan, i det hon gjorde korstecknet;
ansvaret drabbe er och icke mig; ty det är ni
som tvingar mig att tala, och Gud vet att jag
skulle vilja gifva mycket till; om jag finge gå
min väg, utan att ha meddelat er något:
— Amen! utropade Jorrocks i försmädlig
ton:
— Det var i fordna dagar; sade den gamla
tjenarinnan; när vi ännu hade våra egna ko-
nungar och sachsarne ännu icke inkräktat en
fotsbredd af Irlands jord, det var på den tiden,
som vålnaden första gången visade sig i ätten
ONeils boning. Då lefde tvänne bröder, till-
hörande denna ätt, hvilka älskade en och samma
flicka.
— Ah! det visste jag på förhand att ett
fruntimmer skulle spela hufvudrollen i det hem-
ska dramat:
— Maurice; den äldre, sökte på allt sätt vinna
hennes tycke, men hon hade redan skänkt sitt
hjerta åt den yngre. Det är ett besynnerligt
ting, det hjertat!
— Högst besynnerligt, svarade hennes åhö-
rare med låtsadt allvar:
— Hennes far; fortfor Bridget; föredrog den
äldre brodern, kanske emedan han var rikare
än den: andre; och- trots sin dotters tårar