Utan att säga ett ord, lemnade han Phelin
ett bref från hans fosterbroder. Den unge ir
ländaren kände genast igen stilen och läst
skrifvelsen med förtjusning.
— Och är det verkligen sannt att jag få
återse honom? utropade han.
Budbäraren bejakade denna fråga genom ei
nick.
— Han skrifver tili mig att ni kan vara os
behjelplig:
— Ja:
— På hvad sätt?
— Jag är en af fångvaktarne på stället.
— Ni! utbrast Phelim förvånad. Ni en fång
vaktare! Jag trodde att era egna lidanden un
der den tid, då ni var en fånge i Bastiljen
skulle ha ingifvit er en stark motvilja för bvarji
sådan befattning:
— Så är ock fallet:
— Och dock egnar ni er deråt?
— Under tre dagar; sade den gamle man
nen, har jag frivilligt inandats fängelseluft: De
kommer sig deraf att jag icke kunnat inse nå
gon möjlighet att rädda honom på annat sätt
— Och jag har tadlat er! sade irländaren
en ton af missbelåtenhet med sig sjelf; jag son
gerna skulle dö, om jag dermed kunde gör
Redmond en tjenst! Jag har varit orättvis mo
er — förlåt mig, jag ber er; förlåt mig! Di
ni så der plötsligen lemnade vår bostad; an
klagade jag er för att vara otacksam.
Redan samma qväll införde Ödet — för hvil
ken det var alldeles likgiltigt; om man had
en god eller dålig tanke om honom — Phelin
hemligen i Karmeliterklostret;
Der hade de båda fosterbröderna ett samta