— Hvilken konungs?
— Ludvig den sextondes.
Hon utbrast i ett skallande hånskratt och
kastade myntet långt bort, såsom om hon icke
ville begagna det eller alldeles glömt pengars
betydelse och värde:
— Hvem är ni? frågade mannen som gifvit
henne myntet:
— Hvem jag är? upprepade qvinnan lång-
samt. Har ni en — en — min Gud! Ni för-
stär väl hvad jag menar — en någonting som
man ser sig sjelf uti?
— Ah! hon vill ha en spegel! utropade en
grisett, som var med i folkhopen. Men det
är bäst att icke gifva henne någon. Den stac-
kars varelsen skall säkerligen bli förskräckt, om
hon får se sin egen bild:
— Ack! ja; en spegel!:;::; Det är rätta or-
det, utropade den olyckliga. Så besynnerligt
att jag icke kom ihåg det!
Hon upprepade ordet flera gånger med half-
hög röst, likasom för att inprägla det i sitt
minne.
Det skulle ha varit särdeles märkvärdigt, om
ett så pass stort antal fransyskor varit samladt,
utan att åtminstone en bland dem haft med
sig en liten fickspegel; ty sådana begagnades
nästan allmänt på denna tid. Somliga hade
speglar infattade i små metallramar, andra hade
sådana i sina solfjädrar; och öfverhufvud taget
saknade endast de aldra fattigaste denna såsom
nödvändig ansedda artikel.
Det var derföre intet under att minst ett
dussin på den frigifna fångens begäran blefvo
framlemnade: .
Den ataekart gvinnan betraktade länga och