gade koketten, ej råd till att bannlysa smålöjet
ifrån edra läppar; nu behöfver ni det mer än
väl. Hofvet är i stor förskräckelse.
— Jaså, det är ej ovanligt, svarade den
stolta qvinnan vårdslöst.
— Har ni ej hört de sista nyheterna?
— Har Voltaise kommit till Versailles?
— Nej, svarade marskalkinnan, men konun-
gens dotter.
— Syster Louise, upprepade grefvinnan lik-
giltigt:
-— Och abbedissan i Karmeliterklostret.
— Det fromma kräket!
— I sällskap med fru de Marsan, tillade den
besökande, som förargades öfver fru du Bar-
rys lugn, hvilken fortfor att leka med en li-
ten grå pudelhund som låg på en dyna i hen-
nes närhet. Erkebiskopen af Paris åtföljer dem:
Favoriten spratt till; den sista underrättelsen
oroade henne allvarsamt, ty Ludvig i likhet
med de flesta menniskor hvilka kränka religio-
nens förnämsta bud, var ej fri ifrån vidskepelse,
hvartill kom en panisk förskräckelse för tvister
med presterskapet.
— Hvad har händt? frågade hon;
— Klostret har blifvit öfverfallet, svarade
marskarkinnan.
— Ar detta allt?
— Dörren till prinsessans cell inslagen:
— Et sådant nöt! utbrast fru du Barry, an-
spelande på polisministern.
— Och blod utgjutet i kyrkan!
— Skulle verkligen Sartines hafva blifvit en
sådan galning!
— Det låter besynnerligt men är likväl sannt:
Ni kan förlita er på sanningen af min uppgift