uti icke desto mindre en viss förebråelse fram-
skymtade.
— Ar det ej skönt, detta Frankrike! utro-
pade frn du Barry med sitt mest strålande små-
leende. jag kommer för att dela er hänryck-
ning.
— Hinryckning! upprepade Ludvig med en
öfverraskad uppsyn.
— Ja just hänryckning, svarade sirenen; jag
är viss på att en sådan sträcker sin magiska
spira öfver detta orangeri. Ingenting mindre
kan förklara denna myster utaf evig ung-
dom, som! gör ers majestät, i förhållande
till oss, svaga qvinnor, till Frankrikes farliga-
ste man: ,
Ludvig smålog; han erfor en oöfvervinnerlig
förskräckelse vid tanken på att blifva gammal
och insög med största begärlighet hvarje droppa
smicker som i detta afseende bjöds honom af
hans mätress eller hofmän:
— Ni är gudomligt vacker denna morgon;
min grefvinna, sade han:
Härvid bjöd Ludvig henne armen — en he-
der som aldrig förut blifvit henne bevisad i
Versailles, der allt utmärkte sig genom en i
högsta grad sträng etikett:
— Jag har förglömt, tillade han, huru ni blef
ganska obehagligt besvärad af Louise vid det
tillfället, då den der miss Macj— Mac— parbleu!
jag glömmer namnet — skulle presenteras; och
jag har uppdragit åt vederbörande att skriftli-
gen delgifva henne mitt missnöje med hennes
brutala beteende:
(Forts