Men imnan vi lemna Stockholms stationshus;
låtom oss kasta en blick derpå. Hvad man
tryggt kan säga derom är, att dess anblick
förråder ingenting festligt; man ser alt det är
en provisionel byggnad, och all yttre prydlig-
het saknas:
Nu, värde läsare, äro vi utom Stockholm
och rulla i ilande fart genom Carlbergsparken.
Det går så fort att vi ej äro i stånd att se
om det är fina kadetter eller grofva gardister
som sitta uppradade på ett plank, för att
åskåda den hastigt försvinnande ståten. cIHär
går Barkarby-vägence, säger en af de resande
till sin granne. Denne tittar ut genom fönstret
och utbrister: Hvar?... Jaså, der bortal!a
Solna kyrka passera vi nu, och kl. 11 och 34
min. stanna vi vid Järfva. Här skola vi dröja
14 minuter, men vi böra icke komma att finna
tiden lång, ty den kungliga familjen, som vi
ännu ej sett till, skall stiga på här. Det för-
sta vi bli varse vid ankomsten är vår älskade
konugs välbekanta anlete. Bredvid honom
stå drottningen och prinsessan Lovisa.
Alla passagerarne träda ut — ödmjuka bug-
ningar och nådiga nickar, förstås. Medan de
som äro vana vid och finna behag uti att vär-
mas al nådens solsken, trängas om hvarandra,
alla i samma syfte — att blifva bemärkta och
möjligen få en handtryckning af cHam selva,
skola vi se oss omkring en smula. 4Säg ett
par ord om naturen i Järfvatraktens, beder
måhäuda någon täck läsarinna. Vi uppfylla
så mycket heldre denna önskan som vi ha
Palmblads geografi ull hands. Roslagen är
lågbergigt och skogbeväxte, säger han, coch
bela den öfriga delen af Upland är nästan all-
deles flack, äfven der landet är beklädt af
skoga. Hvad som gäller om Roslagen och
hela den öfriga delen af Upland gäller också
om Järfva-trakten. Naturen är enformig, skrof-
lig, tråkig — åtminstone framställer den sig
så vid den föga noggranna granskning en jern-
vägspassagerare har tid att egna hevne. Men
hvad veta vi? Naturen är feminini generis, och
deraf- kommer sig att hon är så nyckfull.
Om hon stjufmoderligt behandlat en ort i ali-
mänhet, händer det ofta att hon slösat obe-
skrifliga behag på några vissa små delar deraf.
Det är icke utan att man blir mindre sträng i
sitt omdöme när man färdas genom Sollentu-
naholms trädgård och i synnerhet när man
hinner så Jångt att man får se Norrviken.
Men vi äro ju snart framme vid Rotebro utan
att ännu ha nämnt ett ord om sjelfva sta-
tionshuset vid Järfva! Det är en temligen lång
envåningsbyggnad af träd, byggd i schweitzer-
stil, och har i midten en hög frontespis. Det
torde vara så godt att på en gång tala om,
det alla stationshusen äro hvarandra lika, med
undantag af dem vid Wäsby och Rosersberg,
äfven kalladt Wiggeby, hvilka äro mindre och
enklare än de andra.
Vid Rotebro tar det slut med den bansträcka,
hvarvid löjtnant Insulander fungerat såsom ar-
betschef. Kapten Waldenström har ledt arbe-
tena å vägen mellan Rotebro och Märsta,
der löjtnant Lundborgs gebit vidtager. Det
stycke af banan, som ännu återstår, sedan man
kommit till Knifsta, har blifvit bygdt under
kapten Morsings öfverinseende.
Den folkmassa, som var samlad vid Rotebro,
hurrade duktigt, något som man icke kan säga
om den hop, hvilken posterat sig vid Järfva
för att betrakta det i nejden förr ej uppförda
skådespelet.
Men om menniskorna voro angelägna om
att se detta på så nära håll som möjligt, tyck-
tes deremot allt hvad hästar heter vara föga
trakterade deraf. De kände sig alla generade
och rädda, och det var endast de som hade
den största lefnadsvanan som förmådde någor-
lunda dölja sina känslor. Då tåget lemnade
Rotebro, började tvänne hästar, förspända en
vagn, å hvilken ingen utom kusken befann sig,
springa af alla krafter utefter den paralelt med
banan löpande landsvägen, och ehuru tågets
fart oupphörligt ökades, blefvo de ingalunda
efter, utan tvärtom. Nog af, de hade kommit
i sken, och Gud vet hvilken följden kunnat
blifva, såvida icke körsvennen, gynnad af slumpen
hade fått dem att vika in på en biväg, hvar-
igenom de aflägsnades från föremålet för deras
fruktan.
Då vi lemnat Rotehra mnascera vi ÅAntuna