oense ——XXEXXÖEEEEEREER
är jag förlorad! mumlade favoriten:
— Utan tvifvel, svarade väninnan kallt.
Det ges emellertid ännu en utväg: förekom
edra fiender. Nu är just tiden inne, då Hans
Majestät promenerar i orangeriet; uppsök honom
der, och bekänn allt!
— Ni har rätt; ännu är bataljen icke förlo-
rad.
Med denna anmärkning lemnade grefvinnan,
sedan hon uti cn stor spegel kastat en med
sin toaletts oförvitlighet tillfredsställd blick,
rummet för att uppsöka den kunglige narren.
Då hon, åtföljd al sin negerpage, Zamori,
som uppbar hennes släp, passerade terassen,
mötte hon polisministern.
— Grefvinna jag har fullgjort edra order,
sade han med en djup bugning.
— Ni har störtat er sjelf genom er lydnad;
svarade skönheten ironiskt.
— Ack, fru grefvinna!
— Ej ett ord vidare, afbröt honom favori-
ten: Jag uppsöker konungen. Ni måste vara
mig följaktig. Tag er väl till vara att mot-
säga et enda ord af hvad jag yttrar. Jag är
er vän elier fiende för lifvet allt eftersom ni
uppför er:
— Gretvinna du Barry, sade herr de Sarti-
nes, jag är er slaf; gör med mig hvad ni vill.
XIX.
Orangeriet i Versailles var, om ej just den
mest berömda; likväl den älskligaste af Ludvig
den XIV:s skapelser. Ännu är det skönt; ty