öns RR ROR RTR RAA nerade ojemnförligt mycket mera än hennes andra lemmar. En presiman i trakten, känd för att vara synnerligen satirisk af sig, plägade säga: Jakob vet bäst hvaraf det kommer sig. Som det omöjligen kunde vara för hennes skönhets skull vår polistjensteman tagit henne till äkta, och då hon tillika icke fört någon förmögenhet med sig i boet, måste man antaga att det var hennes värdiga hållning och befallande ansigtsuttryck som slagit an på Bumps. Hon hade en riktig örnnäsa, något för lång kanhända, tunna läppar, som alltid voro hårdt sammanpressade och låg panna. Håret var kammadt öfver en stor valk, och en strutlik mössa betäckte hjessan. Sådan var den person, som genom ljudligt knackande på fängelsets dörr väckte Jakob Bumps ur hans ljufva drömmar om ära och utmärkelse, och som oaktadt hans invändningar envist yrkade att blifva insläppt. — Du vet, min älskade, att det strider mot de order jag mottagit, sade han. Ehuru frun harmades öfver att hon icke genast blifvit åtlydd, ansåg hon det likväl klokast att för tillfället tala i en mild ton. Hon erinrade honom om att hon var hans hustru och icke hade något att göra med de instruktioner, hans förmän behagade meddela honom. — Blir det kändt, får jag i morgon uppbära förebråelser af doktor Titlow, det borde du besinna, återtog den lille mannen. Nu var det slut med fra Bumps mildhet. Med en röst, hvars uttryck kom polistjensteannen att darra, yttrade hon några ord, hvil3 förtäckta betydelse var ungefär den, att