va många beqvämlgheter som dessa saknade,
hyfsning, civilisation och kunskaper nedtränga
bland massan, våra skolor och läroverk äro i
stark utveckling, våra själars angelägenheter äro
öfverhufvudtaget i bättre händer än för 25 år
sedan, tack vare den upplysning och humani-
tet, som presterskapet tillegnat sig, och slutli-
gen, det bästa och förnämsta af allt, hafva vi
ett väl grundadt hopp, att landets odling och
dess innevånares förkofran i upplysning och
kunskaper skall ostördt framskrida, icke lång-
samt, såsom under en förfluten tid, utan med
jättesteg, till följd af det förarbete, som finnes
undangjordt. Vi hafva det nu uppräknade och
mera dertill, och likväl bär med få undantag
hvarje panna spår af bekymmer. Här finnes
ett behof, som trots allt det goda vi ega, ned-
trycker sinnena och gör jorden till en jämmer-
dal, och detta behof — behofvet ait låna pen-
ningar — blir för hvarje år allt kännbarare.
Så långt har det redan gått, att, med undan-
tag af ett obetydligt fåtal, som adopterat den
gyllne regeln: man bör krypa till dess man
kan gå, och ett något större antal penninge-
menniskor, hvar och en har sin kredit att skö-
ta, sin skuld att amortera, och devta från och
med backstugusittaren (busmannen kallas han
här) till godsegaren, från och med lärgossen
till fabrikanten eller grosshandlaren. De som
behöfva låna penningar tillvexa ständigt i an-
tal, under det långifvarne minskas, enär pen-
ningarna strömma till bankerna, som på längt
när icke förmå att tillfredsställa den lånehung-
rande allmänteten.
Man säger: samhället är sjukt, och man har
framdragit ovedersägliga bevis derpå att csome-
thing is rotten, men månne icke den värsta
och aldrafarligaste sjukan ligger just i den så
allmänt utbredda vanan, modet, eller hvad man
vill kalla det, att skuldsätta sig, begagna andras
penningar innan de blifvit förtjenta och draga
vexlar på framtiden, hvilken vana finnes lika
väl inom samhällets nedre lager, som i de öfre.
Skuldsättningsmanien, bestämdt den mest olycks-
bringande af alla manier, torde vara, och jag
vågar verkligen påstå det, är roten och upp-
hofvet till en stor del af det öfriga onda, som
frodas inom samhället, såsom .t. ex. den ona-
turliga makt penningen erhållit, det ringa vär-
de som sättes på arbetet och arbetaren, den
ständigt tilltagande emigrationen o. s. Vv.
Det skulle stå allt för illa till med vårt folk,
om det alltid skulle dragas med det anmärkta
onda — skuldsättningsmanien — utan rädd-
ning, utan återvändande till det normala hälso-
tillståndet, som är skuldfrihet. Det måste fin-
nas bot, när sjukdomen är känd och man kan
nästan ana hvari återställelsen ligger, nemligen
i uppfostran. Rika skördar och välmågans ökan-
de kunna göra mycket; men det torde vara lä-
rare och uppfostrare förbehållet att i den usp-
vexande generationen inprägla grundsatser, som
leda till redbarhet och oberoende i förening med
sparsamhet och omtanka. Men i första hand
är det pressen, som bör taga frågan om hand,
undersöka hvad som bör göras och bemöda sig
att inverka på allmänna tänkesättet.
Såsom ofvan sades, är grödan i år utmärkt.
Rågen är inbergad, största deleu i godt skick,
men någon liten del mer eller mindre skadad
af regn. Rågskörden torde dock öfverhufvud
vara den bästa under de sednaste åren, och
detta är godt och väl, ty rågen är det sädes-
slag, som hufvudsakligen kommer menniskorna
till godo. De öfriga här i större mingd odla-
de sädesslagen användas vanligen till offer åt
den Moloch, som vi benämna ångbränneri, hvil-
ken icke blott slukar provinsens sköna skördar
utan äfven en stor del af dess must och märg.
Till följd af de stora qvantiteter bränvin, som
qvarligga sedan förra bränvinsterminerna, är 1e-
veranspriset nu 90 å 95 öre pr kanna; således,
när skatten afdrages, 30 å 35 öre för råvara
och tillverkningskostnader. Häraf måste ju syn-
barligen förr eller sednare följa ruin för alla
som röra sig med lånta medel och förluster för
de öfriga. Och detta oaktadt blir brännivgen
i år lika stor om icke större än föregående
-åren. Skåningen synes liksom förhexad då frå-
gan rör bränvinstillverkning. Han skall bränna,
om det så skall kosta honom hem och gods.
De utmärkta konjunkturerna för export af göd-
boskap attenderas föga: Man skickar sina krea-
tur halffeta på torget, och sparar spanmålen för
bränneriet. När skola sundare hushållningsprin-
ciper inom provinsen göra sig gällande?
Här råder nästan öfverallt en liflig agitation
för de stundande riksdagsmannavalen och bref-
skrifvaren kan annotera, såsom ett glädjande
faktum, att i de delar af provinsen, der han
haft tillfälle titta bakom kulisserna, finnes en-
dast ett intresse, det att i öfre kammaren er-
hålla de hederligaste och klokaste bland dem,
som kunna ifrågakomma, och i andra kammar
ren män, som, jemte en rättskaffens karakter,
förena klokhet och kärlek för folkets sak, och
det torde icke vara mycket tvifvel underkastadt,
att valen, åtminstone inom Kristianstads län,
komma att få en lycklig utgång.
Paanu Aas d