va många beqvämlgheter som dessa saknade, hyfsning, civilisation och kunskaper nedtränga bland massan, våra skolor och läroverk äro i stark utveckling, våra själars angelägenheter äro öfverhufvudtaget i bättre händer än för 25 år sedan, tack vare den upplysning och humanitet, som presterskapet tillegnat sig, och slutligen, det bästa och förnämsta af allt, hafva vi ett väl grundadt hopp, att landets odling och dess innevånares förkofran i upplysning och kunskaper skall ostördt framskrida, icke långsamt, såsom under en förfluten tid, utan med jättesteg, till följd af det förarbete, som finnes undangjordt. Vi hafva det nu uppräknade och mera dertill, och likväl bär med få undantag hvarje panna spår af bekymmer. Här finnes ett behof, som trots allt det goda vi ega, nedtrycker sinnena och gör jorden till en jämmerdal, och detta behof — behofvet ait låna penningar — blir för hvarje år allt kännbarare. Så långt har det redan gått, att, med undantag af ett obetydligt fåtal, som adopterat den gyllne regeln: man bör krypa till dess man kan gå, och ett något större antal penningemenniskor, hvar och en har sin kredit att sköta, sin skuld att amortera, och devta från och med backstugusittaren (busmannen kallas han här) till godsegaren, från och med lärgossen till fabrikanten eller grosshandlaren. De som behöfva låna penningar tillvexa ständigt i antal, under det långifvarne minskas, enär penningarna strömma till bankerna, som på längt när icke förmå att tillfredsställa den lånehungrande allmänteten. Man säger: samhället är sjukt, och man har framdragit ovedersägliga bevis derpå att csomething is rotten, men månne icke den värsta och aldrafarligaste sjukan ligger just i den så allmänt utbredda vanan, modet, eller hvad man vill kalla det, att skuldsätta sig, begagna andras penningar innan de blifvit förtjenta och draga vexlar på framtiden, hvilken vana finnes lika väl inom samhällets nedre lager, som i de öfre. Skuldsättningsmanien, bestämdt den mest olycksbringande af alla manier, torde vara, och jag vågar verkligen påstå det, är roten och upphofvet till en stor del af det öfriga onda, som frodas inom samhället, såsom .t. ex. den onaturliga makt penningen erhållit, det ringa värde som sättes på arbetet och arbetaren, den ständigt tilltagande emigrationen o. s. Vv. Det skulle stå allt för illa till med vårt folk, om det alltid skulle dragas med det anmärkta onda — skuldsättningsmanien — utan räddning, utan återvändande till det normala hälsotillståndet, som är skuldfrihet. Det måste finnas bot, när sjukdomen är känd och man kan nästan ana hvari återställelsen ligger, nemligen i uppfostran. Rika skördar och välmågans ökande kunna göra mycket; men det torde vara lärare och uppfostrare förbehållet att i den uspvexande generationen inprägla grundsatser, som leda till redbarhet och oberoende i förening med sparsamhet och omtanka. Men i första hand är det pressen, som bör taga frågan om hand, undersöka hvad som bör göras och bemöda sig att inverka på allmänna tänkesättet. Såsom ofvan sades, är grödan i år utmärkt. Rågen är inbergad, största deleu i godt skick, men någon liten del mer eller mindre skadad af regn. Rågskörden torde dock öfverhufvud vara den bästa under de sednaste åren, och detta är godt och väl, ty rågen är det sädesslag, som hufvudsakligen kommer menniskorna till godo. De öfriga här i större mingd odlade sädesslagen användas vanligen till offer åt den Moloch, som vi benämna ångbränneri, hvilken icke blott slukar provinsens sköna skördar utan äfven en stor del af dess must och märg. Till följd af de stora qvantiteter bränvin, som qvarligga sedan förra bränvinsterminerna, är 1everanspriset nu 90 å 95 öre pr kanna; således, när skatten afdrages, 30 å 35 öre för råvara och tillverkningskostnader. Häraf måste ju synbarligen förr eller sednare följa ruin för alla som röra sig med lånta medel och förluster för de öfriga. Och detta oaktadt blir brännivgen i år lika stor om icke större än föregående -åren. Skåningen synes liksom förhexad då frågan rör bränvinstillverkning. Han skall bränna, om det så skall kosta honom hem och gods. De utmärkta konjunkturerna för export af gödboskap attenderas föga: Man skickar sina kreatur halffeta på torget, och sparar spanmålen för bränneriet. När skola sundare hushållningsprinciper inom provinsen göra sig gällande? Här råder nästan öfverallt en liflig agitation för de stundande riksdagsmannavalen och brefskrifvaren kan annotera, såsom ett glädjande faktum, att i de delar af provinsen, der han haft tillfälle titta bakom kulisserna, finnes endast ett intresse, det att i öfre kammaren erhålla de hederligaste och klokaste bland dem, som kunna ifrågakomma, och i andra kammar ren män, som, jemte en rättskaffens karakter, förena klokhet och kärlek för folkets sak, och det torde icke vara mycket tvifvel underkastadt, att valen, åtminstone inom Kristianstads län, komma att få en lycklig utgång. Paanu Aas d