och orörd qvar på bordet, och det oputsade lju-
set spred ett rödaktigt sken.
Smagglarne kände en rysning genombäfva
sig, medan de stodo i dörren och väntade på
att bli bemärkta. De hörde ingenting annat
än det entoniga ljudet af främlingens tunga
steg, blandadt med detta otydliga mummel,
hvarom vi förut talat.
— En skeppare, som förlorat sin last, kunde
icke se dystrare ut, anmärkte Joe Kerl.
Redmond spratt till och frågade i tvär ton:
— Hvem der?
De båda männen trädde närmare.
— Ah! jag ser, tillade han, då han kände
igen dem, de uslingar jag gat i uppdrag att
röfva bort barnet. -
— Usliogar, säger ni? År det så ni väl-
komnar personer, som gjort sitt bästa för att
tjena er? frågade den äldre smugglaren synner-
ligen buttert.
— Bry er icke uti huru jag uttrycker mig!
utropade Redmond otålig. För de sår, mina
ord tilifoga er, är guld ett kraftigt verkande
läkemedel. :;:. Nåå, har expeditionen lyckats?
— Nej, herr kapten.
— Skurkar! utbrast ONeil i vredesmod.
Skurkar!
Jorrocks gick fram och ställde sig tätt intill
honom; Sedan han en temligen lång stund
betraktat honom med stolt och oförfärad min,
yttrade han slutligen:
— Ni ljuger, jag är ingen skurk. Jag tager
betaldt för de tjenster jag gör er, kapten Red-
mond, rien rättigheten att förolämpa mig, den
kan ni icke köpa med guld. Den menniska
som sänder en annan till att utföra en nedrig