och orörd qvar på bordet, och det oputsade ljuset spred ett rödaktigt sken. Smagglarne kände en rysning genombäfva sig, medan de stodo i dörren och väntade på att bli bemärkta. De hörde ingenting annat än det entoniga ljudet af främlingens tunga steg, blandadt med detta otydliga mummel, hvarom vi förut talat. — En skeppare, som förlorat sin last, kunde icke se dystrare ut, anmärkte Joe Kerl. Redmond spratt till och frågade i tvär ton: — Hvem der? De båda männen trädde närmare. — Ah! jag ser, tillade han, då han kände igen dem, de uslingar jag gat i uppdrag att röfva bort barnet. — Usliogar, säger ni? År det så ni välkomnar personer, som gjort sitt bästa för att tjena er? frågade den äldre smugglaren synnerligen buttert. — Bry er icke uti huru jag uttrycker mig! utropade Redmond otålig. För de sår, mina ord tilifoga er, är guld ett kraftigt verkande läkemedel. :;:. Nåå, har expeditionen lyckats? — Nej, herr kapten. — Skurkar! utbrast ONeil i vredesmod. Skurkar! Jorrocks gick fram och ställde sig tätt intill honom; Sedan han en temligen lång stund betraktat honom med stolt och oförfärad min, yttrade han slutligen: — Ni ljuger, jag är ingen skurk. Jag tager betaldt för de tjenster jag gör er, kapten Redmond, rien rättigheten att förolämpa mig, den kan ni icke köpa med guld. Den menniska som sänder en annan till att utföra en nedrig