Hyrkusken Leonard.
Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola).
(Forts. fr. föreg. A.)
Allt hvad i hennes förmåga stod hade hon
gjort, för att icke duka under för den kärlek,
som vaknat i hennes hjerta; men förgäfves.
Hon hade för sin fantasi framkallat bilden af
Leonard, på det att hon med denna bild för
ögonen skulle kunna åse och samtala med sin
nye beundrare, utan att blifva betagen uti ho-
nom. Men Leonard, kusken, uthärdade icke
jemförelsen med den fine herren. Afven detta
förhållande kunde hon ej tillstå för sin beskyd-
dare; hon skulle derigenom ha sårat honom
djupt.
Hon teg derföre och brast i tårar. Vår stac-
kars hjelte missförstod henne; han tog för alf-
gjordt att hon skämdes yppa sitt handlingssätt
för honom, att hon var vanärad. Han led
förfärliga qval.
— Hon bör icke, hon vill icke, hon kan
icke tala om allt! sade han till eig sjelf. Ah!
jag förstår. ... Hela mitt lif, som jag egnat
ät henne, den kärlek hon är mig skyldig, fruk-
terna af hennes och mina gemensamma sträl-
vanden, alla de drag af en ädel karakter, som
jag hos henne funnit, och hvaröfver jag varit
lycklig och stolt, med ett ord allt, allt har blif-
vit mig frånröfvadt! .:: Och denne andre har
tagit rofvet!
Han steg upp.
— För sista gången, yttrade han, frågar jag
1