Hyrkusken Leonard. Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola). (Forts. fr. föreg. A.) Allt hvad i hennes förmåga stod hade hon gjort, för att icke duka under för den kärlek, som vaknat i hennes hjerta; men förgäfves. Hon hade för sin fantasi framkallat bilden af Leonard, på det att hon med denna bild för ögonen skulle kunna åse och samtala med sin nye beundrare, utan att blifva betagen uti honom. Men Leonard, kusken, uthärdade icke jemförelsen med den fine herren. Afven detta förhållande kunde hon ej tillstå för sin beskyddare; hon skulle derigenom ha sårat honom djupt. Hon teg derföre och brast i tårar. Vår stackars hjelte missförstod henne; han tog för alfgjordt att hon skämdes yppa sitt handlingssätt för honom, att hon var vanärad. Han led förfärliga qval. — Hon bör icke, hon vill icke, hon kan icke tala om allt! sade han till eig sjelf. Ah! jag förstår. ... Hela mitt lif, som jag egnat ät henne, den kärlek hon är mig skyldig, frukterna af hennes och mina gemensamma strälvanden, alla de drag af en ädel karakter, som jag hos henne funnit, och hvaröfver jag varit lycklig och stolt, med ett ord allt, allt har blifvit mig frånröfvadt! .:: Och denne andre har tagit rofvet! Han steg upp. — För sista gången, yttrade han, frågar jag 1