— Stanna, hund, eller skjuter jag dig!
Den öfverraskade uppgaf ett ångestskri. In-
stinktmässigt spände han hanen på sin bössa,
men innan han hann lyfta upp vapnet och sigta,
jagade Ashley en kula genom hufvudet på ho-
nom, så att han genast föll till marken, utan
att gifva minsta ljud ifrån sig.
Att förbrytarne blifvit varnade, var nu tyd-
ligt. Billins måste också ha afskurit dem vägen
utefter floden, eftersom de sökte undkomma
midt genom fienderna. Ashley gjorde sig der-
före kuappt tid att ladda, innan han med storm-
steg ryckte fram på gångstigen, ropande:
— Framåt, vänner, framåt!
Nu aflossades ett e da skott på något af-
stånd. Detta antydde att de omringade röfrar-
ne hade skingrat sig åt flera håll, och att det
nu blott kom au på, huruvida de kunde rädda
sig undan elden.
Ashley hade verkligen gissat rätt. Det skott
som afskjutits från flotten — hvilken skulle
bringa rofvet i säkerhet — hade underrättat
brottslingarne om den hotande faran, som de
dittills icke ansett vara så öfverhängande. Då de
fingo se de båda piroguerna och tillika af den
qväfvande rök som uppsteg å andra sidan om
dem märkte att äfven på detta håll en fiende
måste luru, var det slut med deras lugn.
Rädde sig, hvem som kan! blef nu deras
lösen; ty de saknade anförare, emedan denne
befann sig ombord på timmerflotten, och en och
en i sender kunde lättare smyga sig undan än
om de hållit tillhopa. De voro nemligen nu
alltför underlägsna till antal för att våga bjuda
kolonisterna spetsen. Två hade följt med
flotten, två voro i den lilla båten och två hade