— Stanna, hund, eller skjuter jag dig! Den öfverraskade uppgaf ett ångestskri. Instinktmässigt spände han hanen på sin bössa, men innan han hann lyfta upp vapnet och sigta, jagade Ashley en kula genom hufvudet på honom, så att han genast föll till marken, utan att gifva minsta ljud ifrån sig. Att förbrytarne blifvit varnade, var nu tydligt. Billins måste också ha afskurit dem vägen utefter floden, eftersom de sökte undkomma midt genom fienderna. Ashley gjorde sig derföre kuappt tid att ladda, innan han med stormsteg ryckte fram på gångstigen, ropande: — Framåt, vänner, framåt! Nu aflossades ett e da skott på något afstånd. Detta antydde att de omringade röfrarne hade skingrat sig åt flera håll, och att det nu blott kom au på, huruvida de kunde rädda sig undan elden. Ashley hade verkligen gissat rätt. Det skott som afskjutits från flotten — hvilken skulle bringa rofvet i säkerhet — hade underrättat brottslingarne om den hotande faran, som de dittills icke ansett vara så öfverhängande. Då de fingo se de båda piroguerna och tillika af den qväfvande rök som uppsteg å andra sidan om dem märkte att äfven på detta håll en fiende måste luru, var det slut med deras lugn. Rädde sig, hvem som kan! blef nu deras lösen; ty de saknade anförare, emedan denne befann sig ombord på timmerflotten, och en och en i sender kunde lättare smyga sig undan än om de hållit tillhopa. De voro nemligen nu alltför underlägsna till antal för att våga bjuda kolonisterna spetsen. Två hade följt med flotten, två voro i den lilla båten och två hade