vn nn Ant fn fra 6 rf Tr rt an Rn spelsättet med de beständigt vexlande hastiga öfvergångarne från målningens klaraste ljus till dess djupaste skuggor, och som gått in på hans uppfattning af prinsen såsom ett stilla och vekt, lekamligen svagt, af öfverväldigande känslor (icke af stora tankar och håftiga passioner) sprängdt väsen, måste sätta denna framställning mycket högt. Dahlqvist spelade titelrollen i den andra tragedien. För omkring 25 år sedan, då han stod på höjden af sitt lifs och sin teatraliska bana, såg jag honom i flera af hans starkaste roller och häpnade öfver den genialitet, som kunde låta så mycket stort och vackert framlysa genom ett så förvändt spelsätt; nu förvånades jag mest öfrer huru hans spel sedan den tiden utvecklat sig. Det syntes mig nästan som om han, veteranen, af alla de spelande gjort mest för att bortlägga den gamla skolans fel. Af operor hörde jag Trollflöjten ochRienzin. Det var första gången jag från scenen såg det Schikanederska sammelsurium till operatext, som Mozart förevigade då han med sina gudomliga toner blåste lif i den poetiske regissörens mumieklädda marionetter, och det var första gången som musiken fullkomigt försonat mig med en dylik dramatisk barnkammarprodukt. Utförandet — det musikaliska menar jag naturligtvis, ty det dramatiska gör jag ej afseende på i operan, aldraminst i den schikanederska — var lysande; isynnerhet lyste fru Michaeli som Nattens Drottning, och publikens förtjusning öfver hennes sång var så väl befogad, att man till och med kunde förlåta de förfärliga framropningarne, hvilka på Stockholms teatrar grassera fullt lika rasande som på någon italiensk opera. Hennes Majestät Nattens drottning måste hvarje gång hon allernådigst lemnat scenen, allerunderdånigst komma tillbaka och niga för klapparne; det var det oundgängliga vilkoret för att de andre skulle få lof att fortsätta sången. — Rienzi skall vara en mycket vacker. opera, säga herrar framtidskritici, ehuru Richard Wagner i detta arbete ännu icke höjt sig till framtidsmusikens högre regioner. Det är nog möjligt, att de ha rätt, och att man genom öfning kan vänja sin smak vid den spekulativa musiken, liksom vid kaviar, porter och tuggtobak; men då mina öron endast äro skapade att höra i det närvarande ögonblicket och icke i framtiden, så kom jag icke längre än att beundra ett par vackra partier i det musikaliska dramat, isynnerhet en präktig kör bakom scenen. För öfrigt var det isynnerhet tre personer som slogo mig med förvåning. Den förste var pukslagaren i orkestern. Jag har aldrig sett någen menniska ha så bråttom. Om den mannen icke får dubbel betalning, då Wagnerska operor spelas, så finns det ingen rättvisa till i det kungl. svenska kapellet. Den andra var Rienzis häst, som var ett verkligt lefvande kreatur och icke någon träeller bronshäst såsom den vi brukar se i våra operor. Han utförde med mycken säkerhet och bravur en stor rondo, medan den siste tribunen på hans rygg utförde en storaria, och bildade i förening med ett sopran-sto och en bas-vallak en ytterst imponerande trio, som värdigt representerade den bestialiska delen af framtidsoperans sceniska apparat, hvartill hörde två tre processioner, en hel krigshär af extra musikkårer, en ballet och ett fyrverkeri. Den tredje var den weltberähmte tenoristen Tichatscheck — — jag har tyvärr icke affischen till hands, så att det är nog möjligt att jag glömt några konsonanter i hans namn? Han är egentligen en sextio års gubbe, men det hindrar icke, att man på scenen, då man ser och hör honom, kan anse honom för en sångare i sin bästa ålder. Det mest beundransvärda var dock icke att han, som således måste närmast betraktas som en forntidstenor, att han liksom madam Voltisubito utför oun tema con wvariazioni sour trois cheveux (chevaux),, och detta på tyska till på köpet, ty uppriktigt sagdt är jag icke så mycket fornforskare, att jag högre värderar en tenorröst, derföre att den förskrifver sig från 1807 ; men hvad jag aldrig hört make till är cen ståndaktighet, hvarmed den gamle tappre sångaren i halfannan menniskoålder motstått hvarje dramatiskt inflytande. Han låter endast betala sig som sångare, och ingen skall kunna beskylla honom för att ett enda ögonblick inlåta sig på att spela komedi; sjelfva hans plastik är till den grad musikalisk att man skulle tro att han lärt den af en kapellmästare. Utom dessa tre måste jag dock serskildt beundra en fjerde, och det är den — jag begriper icke hvem det kan vara -— som skaffat denna tenorNestor anställning vid en opera, som har den afundsvärda lotten att ega tre, fyra utmärkta och för icke-fornforskare fullt lika lockande tenorröster! På Mindre teatern hörde jag också en opera. Det var den märkvärdiga Sköna Helena, som äfven i Stockholn varit nära att framkalla ett trojanskt krig. Här ligger en jem