vn nn Ant fn fra 6 rf Tr rt an Rn
spelsättet med de beständigt vexlande hastiga
öfvergångarne från målningens klaraste ljus till
dess djupaste skuggor, och som gått in på
hans uppfattning af prinsen såsom ett stilla
och vekt, lekamligen svagt, af öfverväldigande
känslor (icke af stora tankar och håftiga pas-
sioner) sprängdt väsen, måste sätta denna fram-
ställning mycket högt. Dahlqvist spelade titel-
rollen i den andra tragedien. För omkring 25
år sedan, då han stod på höjden af sitt lifs
och sin teatraliska bana, såg jag honom i flera
af hans starkaste roller och häpnade öfver den
genialitet, som kunde låta så mycket stort och
vackert framlysa genom ett så förvändt spel-
sätt; nu förvånades jag mest öfrer huru hans
spel sedan den tiden utvecklat sig. Det syn-
tes mig nästan som om han, veteranen, af alla
de spelande gjort mest för att bortlägga den
gamla skolans fel.
Af operor hörde jag Trollflöjten ochRienzin.
Det var första gången jag från scenen såg det
Schikanederska sammelsurium till operatext, som
Mozart förevigade då han med sina gudomliga
toner blåste lif i den poetiske regissörens mu-
mieklädda marionetter, och det var första gån-
gen som musiken fullkomigt försonat mig med
en dylik dramatisk barnkammarprodukt. Ut-
förandet — det musikaliska menar jag natur-
ligtvis, ty det dramatiska gör jag ej afseende
på i operan, aldraminst i den schikanederska
— var lysande; isynnerhet lyste fru Michaeli
som Nattens Drottning, och publikens förtjus-
ning öfver hennes sång var så väl befogad, att
man till och med kunde förlåta de förfärliga
framropningarne, hvilka på Stockholms teatrar
grassera fullt lika rasande som på någon itali-
ensk opera. Hennes Majestät Nattens drottning
måste hvarje gång hon allernådigst lemnat sce-
nen, allerunderdånigst komma tillbaka och niga
för klapparne; det var det oundgängliga vilkoret
för att de andre skulle få lof att fortsätta sån-
gen. — Rienzi skall vara en mycket vacker.
opera, säga herrar framtidskritici, ehuru Richard
Wagner i detta arbete ännu icke höjt sig till
framtidsmusikens högre regioner. Det är nog
möjligt, att de ha rätt, och att man genom
öfning kan vänja sin smak vid den spekulativa
musiken, liksom vid kaviar, porter och tugg-
tobak; men då mina öron endast äro skapade
att höra i det närvarande ögonblicket och icke
i framtiden, så kom jag icke längre än att be-
undra ett par vackra partier i det musikaliska
dramat, isynnerhet en präktig kör bakom sce-
nen. För öfrigt var det isynnerhet tre perso-
ner som slogo mig med förvåning. Den förste
var pukslagaren i orkestern. Jag har aldrig
sett någen menniska ha så bråttom. Om den
mannen icke får dubbel betalning, då Wag-
nerska operor spelas, så finns det ingen rättvisa -
till i det kungl. svenska kapellet. Den andra
var Rienzis häst, som var ett verkligt lefvande
kreatur och icke någon trä- eller bronshäst så-
som den vi brukar se i våra operor. Han ut-
förde med mycken säkerhet och bravur en stor
rondo, medan den siste tribunen på hans
rygg utförde en storaria, och bildade i förening
med ett sopran-sto och en bas-vallak en ytterst
imponerande trio, som värdigt representerade
den bestialiska delen af framtidsoperans sceni-
ska apparat, hvartill hörde två tre processioner,
en hel krigshär af extra musikkårer, en ballet och
ett fyrverkeri. Den tredje var den weltbe-
rähmte tenoristen Tichatscheck — — jag har
tyvärr icke affischen till hands, så att det är
nog möjligt att jag glömt några konsonanter
i hans namn? Han är egentligen en sextio
års gubbe, men det hindrar icke, att man på
scenen, då man ser och hör honom, kan anse
honom för en sångare i sin bästa ålder.
Det mest beundransvärda var dock icke att
han, som således måste närmast betraktas som
en forntidstenor, att han liksom madam Volti-
subito utför oun tema con wvariazioni sour trois
cheveux (chevaux),, och detta på tyska till på
köpet, ty uppriktigt sagdt är jag icke så myc-
ket fornforskare, att jag högre värderar en
tenorröst, derföre att den förskrifver sig från
1807 ; men hvad jag aldrig hört make till är
cen ståndaktighet, hvarmed den gamle tappre sån-
garen i halfannan menniskoålder motstått hvarje
dramatiskt inflytande. Han låter endast betala
sig som sångare, och ingen skall kunna be-
skylla honom för att ett enda ögonblick inlåta
sig på att spela komedi; sjelfva hans plastik
är till den grad musikalisk att man skulle tro
att han lärt den af en kapellmästare. Utom
dessa tre måste jag dock serskildt beundra en
fjerde, och det är den — jag begriper icke
hvem det kan vara -— som skaffat denna tenor-
Nestor anställning vid en opera, som har den
afundsvärda lotten att ega tre, fyra utmärkta
och för icke-fornforskare fullt lika lockande
tenorröster!
På Mindre teatern hörde jag också en
opera. Det var den märkvärdiga Sköna Helena,
som äfven i Stockholn varit nära att fram-
kalla ett trojanskt krig. Här ligger en jem-