Stockholms teatrar, bedömda af Erik Bögh ). Under första månaden af expositionstiden voro, såsom jag redan förut nämnt, fem teatrar i full verksamhet inom stadens tullar, nemligen de båda kungliga och de tre privata: Humlegårds-, Ladugårdslandsoch Mosebacketeatrarne. Humlegårdsteatern gaf mest lustspel efter fransyskan, de båda andra enskilda teatrarne hvad som helst. Den förstnämnda kan närmast jemföras med Köpenhamns teatrar af andra rangen, de sednare åter med våra Thaliatempel extra muros: Vesterbros och Alhambras scener. Dock måste jag medgifva, att i fråga om utförandet af dialogen, är det ingenting som hindrar våra teatrar af andra rangen att med sina bättre prestationer täfla med sjelfva den kungliga stockholmska scenens, likasom jag måste tillstå att svenska teatrar af tredje rangen i fråga om det yttre uppträdandet — god hållning, elegant väsende och personlig skönhet, isynnerhet hos fruntimmerna — ofta eger sujetter,, som kunna försvara sin plats vid sidan af våra första konstnärer och konstnärinnor. En jemförelse mellan de underordnade ieatrarne i Sverige och Danmark skulle blifva ännu kinkigare och orimligare än jemförelser mellan skådespelare i allmänhet brukar vara, emedan de svenska teatrarne bära prägeln af en skola, som är så förstöranae, att den fullkomligaste brist på skola mycket lättare skulle leda till målet. Det som hos oss utgör ett af de aldra första vilkoren för att uppträda på sceneu: en naturlig och obesvärad deklamation, ernå äfven de bästa svenska konstnärer ytterst sällan. Debutanten på den danska scenen har så till vida en afundsvärd ställning i jemförelse med den öfvade svenske konstnären, att man af den förre endast fordrar ett konstnärligt begagnande af hans modersmål, medan den svenske skådespelaren har den nära nog omöjliga uppgiften, att söka ett naturligt uttryckssätt i det konstiga manr, som genom flera menniskoåldrars ovana vunnit häfd på scenen. Jag skall derför icke ivlåta mig på någon kritik, aldraminst någon jemnförande, öfver småteatrarne, utan endast tala ett par ord om de kungliga skådebanorna. Sådana har Stockholm två, ehuru det är en och samma teaterpersonal, som i olika konstarter uppträder på dem båda. På Kungliga Operan spelas operor, baletter och sorgespel, på Mindre teatern sångstycken, lustspel och dylikt, enligt bruket i Berlin. Men hvarför icke, såsom man gjort i Wien, dela konstarterna på ett naturligare sätt, så att talpjeserna finge lof att bo tillsammans, medan sången och dansen finge sitt eget tempel? Efter att hafva gifvit flera skäl för att så skulle ske och visat att komedien och vådevillen hos oss behandlas med en orättvis missaktning fortfar författaren: Den svenska teatern har aldrig haft någon komedi, vådevill eller folkskådespel af betydenhet; den har börjat med att återgifva det döda, icke det lefvande, ty dessskola var den franska peruktragedien; parodien på forntidens klassiska skådespel, och den har aldrig kommit ur denna skola. Midt under det alldagligaste prosaiska samtal tror man sig ännu höra tonfallen och afhuggningarne i den gamla alexandriska versen, den kantiga nordiska kopian af fransmännens roccocohexameter. Till och med utmärkta, talangfulla skådespelare äro icke i stånd att på scenen framkasta ett hvardagsyttrande, t. ex.: Det är fult väder i afton på naturligt sätt; på den svenska skådeplatsen föres aldrig samtal, utan der hålles endast deklamationer; replikerna framsägas i satser, på hvilka hvar för sig lägges en sådan vigt, som om de vore sjelfständiga meningar, till och med de tonvigtslösa stafvelserna accentueras, helst i slutet af meningarne, så starkt act en tvåstafvig troche låter som en sponde. Man tror knappast sina öron då man första gången hör konstnärer och konstnärinnor, hvilka utom scenen föra den lättaste, finast nyanserade konversation, på teatern förvandla samtalets lätta gång till en stelbent trampande styltdans, i rytmer som äro alldeles främmande för det sköna, klangfulla, lika kraftiga som böjliga svenska språket. Likasom Rousseau på sin tid sade åt sina förkonstlade samtida i salongerna: Gå ut i skogen och bli menniskor igen!, så frestas man beständigt på de svenska ) Den bekante teaterförfattaren och recensenten har nyss i sin tidning Folkets Avis, som ett bland minnena från sitt besök i Stockholm, lemnat ofvanstående skildring af de dramatiska förhållandena här. Den torde synas nog sträng i somliga fall,