Stockholms teatrar,
bedömda af Erik Bögh ).
Under första månaden af expositionstiden
voro, såsom jag redan förut nämnt, fem teatrar
i full verksamhet inom stadens tullar, nemligen
de båda kungliga och de tre privata: Humle-
gårds-, Ladugårdslands- och Mosebacketeatrarne.
Humlegårdsteatern gaf mest lustspel efter
fransyskan, de båda andra enskilda teatrarne
hvad som helst. Den förstnämnda kan närmast
jemföras med Köpenhamns teatrar af andra ran-
gen, de sednare åter med våra Thaliatempel
extra muros: Vesterbros och Alhambras scener.
Dock måste jag medgifva, att i fråga om ut-
förandet af dialogen, är det ingenting som hin-
drar våra teatrar af andra rangen att med sina
bättre prestationer täfla med sjelfva den kung-
liga stockholmska scenens, likasom jag måste
tillstå att svenska teatrar af tredje rangen i
fråga om det yttre uppträdandet — god håll-
ning, elegant väsende och personlig skönhet,
isynnerhet hos fruntimmerna — ofta eger su-
jetter,, som kunna försvara sin plats vid sidan
af våra första konstnärer och konstnärinnor.
En jemförelse mellan de underordnade iea-
trarne i Sverige och Danmark skulle blifva än-
nu kinkigare och orimligare än jemförelser mel-
lan skådespelare i allmänhet brukar vara, eme-
dan de svenska teatrarne bära prägeln af en
skola, som är så förstöranae, att den fullkom-
ligaste brist på skola mycket lättare skulle leda
till målet. Det som hos oss utgör ett af de
aldra första vilkoren för att uppträda på sce-
neu: en naturlig och obesvärad deklamation,
ernå äfven de bästa svenska konstnärer ytterst
sällan. Debutanten på den danska scenen har
så till vida en afundsvärd ställning i jemförelse
med den öfvade svenske konstnären, att man
af den förre endast fordrar ett konstnär-
ligt begagnande af hans modersmål, medan
den svenske skådespelaren har den nära nog
omöjliga uppgiften, att söka ett naturligt ut-
tryckssätt i det konstiga manr, som genom
flera menniskoåldrars ovana vunnit häfd på
scenen. Jag skall derför icke ivlåta mig på
någon kritik, aldraminst någon jemnförande,
öfver småteatrarne, utan endast tala ett par ord
om de kungliga skådebanorna.
Sådana har Stockholm två, ehuru det är en
och samma teaterpersonal, som i olika konst-
arter uppträder på dem båda. På Kungliga
Operan spelas operor, baletter och sorgespel,
på Mindre teatern sångstycken, lustspel och
dylikt, enligt bruket i Berlin.
Men hvarför icke, såsom man gjort i Wien,
dela konstarterna på ett naturligare sätt, så att
talpjeserna finge lof att bo tillsammans, medan
sången och dansen finge sitt eget tempel?
Efter att hafva gifvit flera skäl för att så
skulle ske och visat att komedien och vådevil-
len hos oss behandlas med en orättvis missakt-
ning fortfar författaren:
Den svenska teatern har aldrig haft någon kome-
di, vådevill eller folkskådespel af betydenhet; den
har börjat med att återgifva det döda, icke det lef-
vande, ty dessskola var den franska peruktragedien;
parodien på forntidens klassiska skådespel, och
den har aldrig kommit ur denna skola. Midt
under det alldagligaste prosaiska samtal tror man
sig ännu höra tonfallen och afhuggningarne i
den gamla alexandriska versen, den kanti-
ga nordiska kopian af fransmännens roccoco-
hexameter. Till och med utmärkta, talangfulla
skådespelare äro icke i stånd att på scenen
framkasta ett hvardagsyttrande, t. ex.: Det är
fult väder i afton på naturligt sätt; på den
svenska skådeplatsen föres aldrig samtal, utan
der hålles endast deklamationer; replikerna fram-
sägas i satser, på hvilka hvar för sig lägges en
sådan vigt, som om de vore sjelfständiga me-
ningar, till och med de tonvigtslösa stafvelserna
accentueras, helst i slutet af meningarne, så
starkt act en tvåstafvig troche låter som en
sponde. Man tror knappast sina öron då man
första gången hör konstnärer och konstnärinnor,
hvilka utom scenen föra den lättaste, finast
nyanserade konversation, på teatern förvandla
samtalets lätta gång till en stelbent trampande
styltdans, i rytmer som äro alldeles främmande
för det sköna, klangfulla, lika kraftiga som
böjliga svenska språket. Likasom Rousseau på
sin tid sade åt sina förkonstlade samtida i sa-
longerna: Gå ut i skogen och bli menniskor
igen!, så frestas man beständigt på de svenska
) Den bekante teaterförfattaren och recensenten
har nyss i sin tidning Folkets Avis, som ett bland
minnena från sitt besök i Stockholm, lemnat ofvan-
stående skildring af de dramatiska förhållandena
här. Den torde synas nog sträng i somliga fall,