— Han var ju ej hemma, svarade Mejers,
skurkarne stucko huset i brand, sedan de kan-
hända först utplundrat det. Men mycket torde
de ej hafva funnit.
— Nä, gentlemen, inföll Border efter en
längre tystnad, som sakerna nu stå, är ingen
er i sitt eget hem, och ju förr vi kunna få
ett slut på det här otyget, desto bättre är det.
— Hvarest bor då denne Notley? sade Jen-
kins, som ej kunde glömma mötet på morgo-
nen. När han i de andra staterna utöfvat så-
a mandater, så lär han efter all san-
nolikhet ej komma att här blifva en ärlig
och gentil karl, och ville jag för min del gerna
hafva honom på tu man hand ännu en gång.
På vi väl till en början rätt på en af junkrarne,
så torde ej dröja länge, innan de andra följa
efter.
--- Netley, svarade Border, har nordost här-
ifrån ett hus helt nära Sivenas, och då jag
sist sökte efter min häst åt det hållet, höll han
på att så gräsfrön för att kunna skaffa sina
hästar foder.
— Hvar ligger huset?
— Känner ni ej till det der stället, hvarest
två Ccypressträd fallit öfver floden så, alt de
bilda en bro öfver densamma?
— Jo, jag har ofta passerat stället.
— Nåval, så snart ni kommit öfver denna
sbrygga, är huset ej låugt borta. Det ligger ej
tätt invid flodstranden utan undangömdt i bu-
skarne, och jag skulle ej varseblifvit det, om
ej en tupps galanude väckt min uppmärk-
samhet.
— Godt, nickade Jenkins, jag hittar nog
dit; nu tror jag att min ponny också fått nå-