att kriget skall utvidga våra besittningar och skapa ett helt Nordtyskland i form af ett stort Preussen, har icke allenast hållit sinuesstämningen uppe, utan rent af vändt den till förmån för Bismarck. De tyska småstaternas ömklighet är också så stor att man icke kan hysa något medlidaude för dem. Då t. ex. den suveräne fursten af Lippe — Schnupdeck eller någon annan skillingsturste, som herskar öfver ett rike på 6 å 8 qvadratmils storlek, och för öfrigt utrustadt med armåe, finasaser, anktoriteter och hofmän i öfverflöd, icke kan fördraga något buller, så sätter han sig lugnt emot hvarje jernvägsanläggning, som hotar hans gransor, och man har derföre ofta måst låta banorna göra flera mils krokvägar. Ni känner väl til de herrliga farstendömena Reuss? Men vet ni också att den beprisade tyska euigheten här åter visat sig i sin skönaste skepnad, eljest kau jag meddela er, att medan den äldre linien förklarat sig mot Preussen, har den yngre förklarat sig för oss — och bäda furstarne hafva en och samma arme! Hur skall den knuten kunna lösas? Och kan man väl undra att mången tycker det vara på tiden att göra slut på dylika ömkligheter? I dag ankom följande depesch från konungen till drottningen, daterad Horzitz vid Gitschin, den 3 juli kl. 11 på aftonen: En fullständig seger är i dag vunnen nära Königgrätz mellan Elben och Bistritz efter 8 timmars strid. Fiendens förlust är stor. Vi ha ännu icke räknat våra trofeer, men deras antal är betydligt och mer än 20) kanoner äro tagna. Alla åtta armekärerna ha varit i elden. Våra förluster äro stora och smärtsamma. Vi äro allesamamans oskadade. Tacka Gud för bans nåd! Wilhelm. Bismarck har ända till det yttersta måst kämpa mot konungens vankelmod och enkedrottningens fiendskap. Ännu i förra veckan måste han drifva saken till det yttersta genom att tillika med krigsministern v. Roon begära afsked, och följden deraf skall ha varit att konungen bröt med enkedrottningens parti och blef afskickad till armen, der han icke stod under hennes inflytande. Gamle Wrangel är allas narr. Han ville naturligtvis med säll Böhmen såsom öfverbefälhafvare, och det säges att konungen lyckats nälla honom qvar endast genom att göra honom begripligt att Berlin behöfde en duglig försvarare om Benedek skulle komma. Då gick han in på att stadna der han var, och ända tills för några dagar sedan har han ifrigt hållit på att uppkasta skansar kring staden. Och det nöjet kan man ju unna honom! Om ställningen i Bachsen heter det i ett bref från Dresden den 3 juli: Det vackra Dresden ser ut som Jerusalems jemmerliga förstöring. Alla sachsiska vapen äro försvunna och i deras ställe ser man bara preussiska fanor. Alla menniskor gå omkring med sorgsna ansigten och i ovisshet om hvad framtiden ännu kan medföra. Bhuru preussarne naturligtvis icke äro omtyekte här, måste dock alla medgifva, att deras arme är tapper och väl organiserad och att de genom sina utmärkta skjutvapen och snabba manövrer vunnit den ena segern efter den andra. Enligt sednaste underrättelser .stå de endast 8 mil från Prag, och man grun-: dar derpå förhoppuingar om en fred, som skulle åvägabringas genom förslag från Preussens sida. Gud gifve det vore så väl, ty det olyckliga folket går alldeles under genom detta förskräckliga krig. I Berlin ser deticke en smula bättre ut; men folket hålles vid godt mod genom underrättelserna om de stora segrarne. Här går ett rykte att Dresden i dessa dagar skall förklaras i belägringstillstånd. ) Läsaren torde lägga märke til att dessa 20 ;kanoner i de sednare uppgifterna vuxit till 116! —LLLLL