keabaterna och några vildbasare, som vistas
vid Alligatorsdammen, äro de som väsnas värst.
— Men känner ni Ashley?
— Bob Ashley? Skulle jag ej känna Bob
Ashley? utropade Jenkins. Vi voro ju gamla
grannar, då jag bodde vid Hvita Stranden, han
är ju en af mina äldsta jagtkamrater.
— Och han är en dugtig, redbar man?
ooo— Vid Gud, jag skulle vilja se den mannen,
som djerfdes i min närvaro påstå motsatsen!
utropade Jenkins häftigt.
— Nå nå, inföll Border i det han försökte
lugna honom; men vet ni hvad som för ett
par dagar sedan hände Ashley? Regulatorerna
hafva gått till doms med honom.
— Regulatorerna? utropade Jenkins, hvilka
regulatorer?
— Ett band af karlar, hvilkas namn jag ej
känner. Saken förhåller sig så här. I går på
morgonen — men berätta ni Billins, ty ni
känner förhållandet bättre än jag.
— Hafva de tagit lifvet af Asbley? utbrast
Jenkins, och hans hand sökte instinktmässigt
bössan.
— Nej, svarade Billins. Som ni vet, bor
jag omkring fyra mil ifrån Ashley och är lik
väl hans närmsta granne. I förrgår natt, då
klockan redan slagit elfva och vi gått till sängs,
började hundarne skälla. Inom några ögon-
blick är jag uppe, fattar bössan och springer
ut, då jag i detsamma mötes af en barnaröst.
— För Guds skull, mr Billins, låt ej hun-
darne göra mig något ondt!
Mot min vilja jagar jag bort djuren och
hvem ser jag väl? Jo, Jenny, Ashleys lilla flicka,