SE ene er a nn nn
ben Jenkins med ett godmodigt leende. Men
törs jag fråga hvarför ni äro samlade här?
— Ja visst, ropade postmästaren Border, ty
de ärender vi afhandla röra lika mycket er som
oss. Ni vet ju att under en längre tid hästar
gång på gång blifvit stulna från oss?
— Jo jo men! ropade Jenkins. Jag har
också förlorat en häst.
— Aha! sade en annan skrattande, det är
väl för att leta efter den ni kommer hit?
— Nej, men...
— Hör på vidare, fortfor Border. Det är
intet tvifvel mer att ju icke vi fått hit en del
af det pack, som fördrifvits från Arkansas och
Missouri, och det är synnerligen svårt för oss
att samverka med hvarandra, då våra bostäder
äro så långt skiljda åt. Det behöfs ju en hel
dagsresa för att samla ihop ett par tre gran-
nar, och innan ett röfveri hinner blifva bekant,
äro tjufvarne redan på andra sidan om bergen.
— Och ha ni då icke fattat misstankar mot
någon?
— Hör nu bara på, återtog postmästaren.
Vid Bearbayou ha på sednare tider några per-
soner nedsatt sig, dem ingen känner. Den ene
saknar dock ett öra; han säger visserligen att
en björn en gång, då han var på jagt, bet af
honom detsamma, men jag tviflar mycket på
sanningen af denna uppgift.
— Men Boyd, som förlorat sitt ena öra, ro-
pade Jenkins, beklagar sig ofta öfver att man
stulit ifrån honom två af haus bästa hästar.
— Kan väl vara, svarade Border, men ingen
af oss har någonsin sett de der präktiga dju-
ren, och vi kunna ej heller veta huru saken
förhåller sig. Jag vet mycket väl att de der