SE ene er a nn nn ben Jenkins med ett godmodigt leende. Men törs jag fråga hvarför ni äro samlade här? — Ja visst, ropade postmästaren Border, ty de ärender vi afhandla röra lika mycket er som oss. Ni vet ju att under en längre tid hästar gång på gång blifvit stulna från oss? — Jo jo men! ropade Jenkins. Jag har också förlorat en häst. — Aha! sade en annan skrattande, det är väl för att leta efter den ni kommer hit? — Nej, men... — Hör på vidare, fortfor Border. Det är intet tvifvel mer att ju icke vi fått hit en del af det pack, som fördrifvits från Arkansas och Missouri, och det är synnerligen svårt för oss att samverka med hvarandra, då våra bostäder äro så långt skiljda åt. Det behöfs ju en hel dagsresa för att samla ihop ett par tre grannar, och innan ett röfveri hinner blifva bekant, äro tjufvarne redan på andra sidan om bergen. — Och ha ni då icke fattat misstankar mot någon? — Hör nu bara på, återtog postmästaren. Vid Bearbayou ha på sednare tider några personer nedsatt sig, dem ingen känner. Den ene saknar dock ett öra; han säger visserligen att en björn en gång, då han var på jagt, bet af honom detsamma, men jag tviflar mycket på sanningen af denna uppgift. — Men Boyd, som förlorat sitt ena öra, ropade Jenkins, beklagar sig ofta öfver att man stulit ifrån honom två af haus bästa hästar. — Kan väl vara, svarade Border, men ingen af oss har någonsin sett de der präktiga djuren, och vi kunna ej heller veta huru saken förhåller sig. Jag vet mycket väl att de der