reda ett nytt kök åt mig. Hästarne voro lyck-
ligtvis till hands och inom en qvarts timma
voro vi färdiga att resa. Jag ville att den lilla
flickan skulle stanna hos min hustru och hvila
ut efter sina ansträngningar, men det stackars
barnet upphörde ej förr med sina böner än jag
tagit det upp i sadeln. Nu sporrade vi hästarne
och jagade bort. Vid framkomsten funno vi
Ashley högt upp i trädet och nedanför det-
samma låg hustrun gråtande öfver förlusten af
sin lilla flicka, som regulatorerna, efter hvad
hon förmodade, hade bortröfvat. Det kostade
oss stor möda att få ned den gamle mannen,
då vi icke vågade på en gång atskära repet, ty
då skulle han hafva fallit ned och brutit hal-
sen af sig. Slutligen lyckades vi få gubben
ned på marken, men han uppförde sig som en
galning, rasade och förbannade bofvarne och
föll slutligen i en djup sömn.
Vi förde honom genast till sängs; morgonen
derpå anfölls han utaf en häftig feber och fan-
tiserade öfver regulatorer och gud vet alltför
dårskaper, så att vi ej kunde få ett enda för-
nuftigt ord utaf honom. Då jag ej kunde
qvarstanna längre, redo vi hem och jag dit-
skickade en gammal trotjenarinna för att bjelpa
mrs Ashley. Derefter beslöto Jim Bailey och
jag att sammankalla grannarne till rådplågning;
derföre äro vi nu här och anser jag alt dessa
bofvar ej böra lemnas ostraffade.
— Har då icke Ashley namngifvit en enda?
frågade Jenkins, som med spänd uppmärksam-
het åhört berättelsen.
i(TArta Y