:nappt visste hvad ban skulle taga sig före.
san befallde sina män i palatset genast väpna
sig samt taga fast och biuda denne galning,
som kommit dit för att smäda, vanära och be-
spotta honom,
— Ty aldrig, sade han, hafver man väl hört
att åå hånliga ord blifvit yttrade till någon
konung eiler kämpe, som kan bära sitt vapen.
Men jag skall vedergälla hans oförskämdhet
och afvänja småkonungar från att begabba oss
och beljuga vår fader kung Erik.
Vapnen hängde på väggarue öfver konungen
och hofmännen. Kouunugen fattade först sitt
och sedan de andra sina. Nu uppstod mycket
buller och brak i palatset. Nar kung Rolf säg
detta, satte han hjelmen på hufvudet och be-
fallde sing8 män draga sig tillbaka. Då gick
den först ut, som seduast kommit in, under
det att alla hofmännen, som kuude komma åt
kung Rolf, rusade på honom med mycken häf-
tigbet. Kung Rolf gick baklänges ut genom
salen, höll skölden framför sig och högg med
evärdet alla dem han kunde nå. Det säges att
han dödade tolf män i salen. När han kom
ut och märkte huru talrika kung Thorborgs
sämpar voro, ansåg han rådligast att taga till
ykten för denna gång.
Hofmännen sprungo efter dem och uppgåfvo
dervid Jljudsliga rop. Kung R if uppmanade
sina män att rida det forvaste de kunde; och
de kommo undan, emedan hoffolket icke hade
nägra hästar. Kung Rolfs män voro glada år
att slippa helskiunade fråu äfventyret.
Och mera talas icke om deras resa, förrän
de kommo hem till Westergötland, der de inga-
lunda prisade denna sin färd.