:nappt visste hvad ban skulle taga sig före. san befallde sina män i palatset genast väpna sig samt taga fast och biuda denne galning, som kommit dit för att smäda, vanära och bespotta honom, — Ty aldrig, sade han, hafver man väl hört att åå hånliga ord blifvit yttrade till någon konung eiler kämpe, som kan bära sitt vapen. Men jag skall vedergälla hans oförskämdhet och afvänja småkonungar från att begabba oss och beljuga vår fader kung Erik. Vapnen hängde på väggarue öfver konungen och hofmännen. Kouunugen fattade först sitt och sedan de andra sina. Nu uppstod mycket buller och brak i palatset. Nar kung Rolf säg detta, satte han hjelmen på hufvudet och befallde sing8 män draga sig tillbaka. Då gick den först ut, som seduast kommit in, under det att alla hofmännen, som kuude komma åt kung Rolf, rusade på honom med mycken häftigbet. Kung Rolf gick baklänges ut genom salen, höll skölden framför sig och högg med evärdet alla dem han kunde nå. Det säges att han dödade tolf män i salen. När han kom ut och märkte huru talrika kung Thorborgs sämpar voro, ansåg han rådligast att taga till ykten för denna gång. Hofmännen sprungo efter dem och uppgåfvo dervid Jljudsliga rop. Kung R if uppmanade sina män att rida det forvaste de kunde; och de kommo undan, emedan hoffolket icke hade nägra hästar. Kung Rolfs män voro glada år att slippa helskiunade fråu äfventyret. Och mera talas icke om deras resa, förrän de kommo hem till Westergötland, der de ingalunda prisade denna sin färd.