Utrikes-Nyheter.
Kung Wilhelm i Preussen och kejsar Fran
Josef i Österrike ha i dessa dagar utfärdat hvarsit
manifest till sina folk, hvari de ännu en gån:
söka framställa sig sjelfve och sina åtgärder
den vackraste dager och påbörda motständarer
alla möjliga oförrätter. Det kejserliga manife
stet är dateradt den 17 dennes och lyder huf
vudsakligen sålunda:
Midt under min fredliga verksamhet, som
gick ut på att grundlägga en rikets enhet och
styrka befästande författning, har min regent-
pligt nödgat mig. kalla hela hären under vapen.
Vid rikets gränser, i söder och norr, stå två
allierade fienders härar i afsigt att undergräfva
Österrikes ställning som europeisk stormakt.
Österrike har icke gifvit någon anledning till
krig. Jag har alltid ansett för en af de första
och heligaste regentpligter att bevara fredens
välsignelser och alltid handlat derefter. Den
ena af de fiendtliga makterna har emellertid icke
behöft någon förevändning för sitt angrepp;
den har eftersträfvat att tillrycka sig en del af
mitt rike och begagnar nu hvad den anser vara
ett gynnsamt ögonblick för sin afsigts utförande.
Den andra makten var nyligen Österrikes bunds-
förvandt, och Österrike har ingen skuld i den
långa kedja af bedröfliga förvecklingar, som al-
drig skulle hafva uppstått, om afsigterna med
fälttåget mot Danmark varit lika oegennyttiga
å Preussens sida, som å Österrikes. Dessa för-
vecklingar framkallades i och för Preussens
sjelfviska ändamål, och det var omöjligt för
min regeriog att lösa dem på fredligt sätt.
Manifestet redogör derefter för underhand-
lingarne med Preussen och för orsaken, hvarför
Osterrike icke, utan att uppställa vilkor, kunde
ivgå på en konferens; omtalar vidare Preussens
våldsåtgärder i Holstein, dess utträde ur tyska
förbundet och dess truppers infall i grannsta-
terna, samt slutar med att uttala sin förtröstan
till Österrikes folk, bundsförvandternas trohet
och Guds bistånd i det förestående kriget.
Till ansvar för all den olycka, heter det slut-
ligen, som kriget skall draga öfver familjer och
länder, instämmer jag dem som äro skuld
dertill, inför historiens och den evige allsmäk-
tige Gudens domstol. Jag drager i striden, lugn
i tanken på Österrikes goda rätt och i medvå-
tandet om att mina folk lifvas af en gemensam
känsla, känslan att de höra tillsammans, kän-
slan af ovilja öfver en så oerhörd rättskränk-
ning.
Det preussiska manifestet är dateradt en dag
sednare, den 18:de. Det heter deri att Preus-
sen under högsinnad glömska af fordna oför-
rätter räckt Osterrike handen till ett förbund,
i hopp att derigenom gemensamt verka för
Tysklands inre och yttre utveckling. - Men
Osterrike kan ej glömma ätt dess regenter en
gång beherrskade Tyskland; det vill icke i det
unga kraftfulla i Preussen se en bundsförvandt
utan en rival.
Den gamla afundsjukan har ånyo uppblossat
i full läga och Preussen, måste försvagas, till
intetgöras, vanäras. luga fördrag hållas i helgd
mot Preussen och andra tyska furstar förledas
att vända sina vapen emot det.
Besynnerligt nog har kung Wilhelm eröfra-
ren redan i långa år förut ett allt detta, och
räknar sig derför till synnerlig förtjenst sin
sträfvan att förbereda Preussens stridbara folk
för en stark maktutveckling,; han är mycket
nöjd med de resultater han vunnit och ler åt
den inbillningen att Preussen skulle vara förla-
madt af inre stridigheter.
fan försäkrar vidare på det heligaste att han
ojort allt möjligt för att skona Preussen för de
bördor och offer, ett krig medför, och åberopar
ill vittne derpå Gud, som pröfvar hjertan och
njurar. Men Osterrike har icke så velat —
och icke de andra furstarne heller. Han rår
således alls icke för de lidanden, som kunna
örestå folk och land. Vi måste kämpa för
vår existens, heter det, vi måste ingå i en strid
vå lif och död mot dem, som vilja störta
Preussen från den höjd dit dess furstars snille
och kraft samt folkets tapperhet och hängifven-
net höjt det.
Telegrafnyheter.
HAMBURG den 22 jun. Franska blad anse