våld tagit ifrån sina medmenniskor — det må
vara gods och guld eller den politiska rätten
att bestämma öfver medborgares både lif och
egendom.
Ridderskapet och adeln hade infunnit sig till
sitt afskedsplenum som till en begrafning —
alla i högtidsdrägt. Man kunde då se att adeln
icke är stort annat än embets- och tjenstemän
— och som byråkrati-adel lära vi väl återfisne
ståndet i de närmast kommande riksdagarne
med ännu mera makt än förr, derest folket icke
väl aktar sig vid valen. Ty det skall dröja
länge innan adelns sår läikas. Medan desse
svida bör man icke slippa mänga af adeln in
i representationen, der eu stor del endast skulle
arbeta på att vända de nya formerna så myc-
ket som möjligt till adelsklassens och byräkra-
tiens bästa. Först en ny generation af adeln skall.
tro vi, i allmänhet taget, uppfylla den nu af-
gångne landtmarskalkens vackra ord:
Ännu eger den svenska adeln en rättighet, hvilken
den skattar högre än alla andra, och från hvilken
den aldrig skall afstå, en rättigh-t, icke ståndets
men svenska folkets, den att älska och ära sil
land, den att i fäderneslandets välgång och lycka
se det högsta målet för sin ärelystnad, den bästa
belöningen för sina sträfvanden. Lagar kunna för-
ändras, rättigheter kunna upphöra, men qvar stå
pligterna mot fäderneslandet, och blifva dessa plig-
ter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna
adeln hvar uti samhället dess plats ställdes.
Med synnerlig glädje hörde man bondestån-
dets deputation uttala sig till borgarståndet på
ett sätt som antydde att bondeståndet i riks-
dagens sista timme åter höjt sig öfver de fal-
ska åsigter angående varu-utbytet, hvilka be-
klagligen hade hotat att beröfva bondeståndet
det höga anseende, som de:s handlingssätt un-
der två föregående riksdagar beredt det.
De afskedstal som erkebiskopen höll till preste-
ståndet och hr Schwan till borgarståndet äro,
i synnerhet det sistnämnda, så märkliga att vi
- kola återkomma till dem.
i