backe, och om han lade en planka gent öfver till taket, trodde han att han nog skulle få kon dit. Men smörtjärnan tordes han heller icke lemna, ty den välsignad: barnungen hans kröp omkring på golfvet, och den, tänkte han, kunde slå omkull tjärnan liksom grisen hade gjort. Han fäste derföre tjärnan fast på ryggen och gick så ut; men först skulle han vattna kon, innan han släppte henne upp på taket. Han tog då ämbaret för att hemta upp vatten med ur brunnen; men när ban böjde sig öfver kanten, rann grädden ur tjärnan ned i nacken på honom och så ner i brunnen, Det led nu till middagen, och smör hade han ävdå icke fått. Han tänkte derföre att koka gröt och satte en gryta med vatten på spishällen. När han gjort det, kom han att tänka på att kon kunde falla ned från taket och bryta af sig både hals och ben. Han gick då åter upp på taket för att binda henne. Den ena ändan af tåget band han om halsen på kon oeh släppte den andra ned genom skorstenspipan. Derefter gick han in i stugan igen och band den andra tåg-ändan fast omkring sin ena fot, ty vattnet kokade redan i grytan, och han måste röra i gröten. Medan han höll på med det, föll kon ändå ned från taket och drog, så tuvg hon var, mannen vid tåget rakt upp i skorstenen. Der satt han nu fast, och kon hängde derute nedanför taket och sväfvade så mellan himmel och jord, och kon kunde ej heller komma lös. Hustrun hade emellertid ute på ängen väntat både länge och väl att mannen skulle komma och kalla dem hem och spisa middag, men det blef inte at. Slutligen tyckte hon att det drog för långt ut och gick hem. När hon fick se kon hänga der så ömkligt, sprang hon fram och skar af tåget med lien sin. I detsamma föll mannen ned genom skorstenen — och då gumman derpå kom in, stod han på hufvudet i grötgrytan. (Ilust. Tidn., d. g.)