backe, och om han lade en planka gent öfver
till taket, trodde han att han nog skulle få
kon dit.
Men smörtjärnan tordes han heller icke lem-
na, ty den välsignad: barnungen hans kröp om-
kring på golfvet, och den, tänkte han, kunde
slå omkull tjärnan liksom grisen hade gjort.
Han fäste derföre tjärnan fast på ryggen och
gick så ut; men först skulle han vattna kon,
innan han släppte henne upp på taket. Han
tog då ämbaret för att hemta upp vatten med
ur brunnen; men när ban böjde sig öfver kan-
ten, rann grädden ur tjärnan ned i nacken på
honom och så ner i brunnen,
Det led nu till middagen, och smör hade han
ävdå icke fått. Han tänkte derföre att koka
gröt och satte en gryta med vatten på spis-
hällen. När han gjort det, kom han att tänka
på att kon kunde falla ned från taket och
bryta af sig både hals och ben. Han gick då
åter upp på taket för att binda henne. Den
ena ändan af tåget band han om halsen på
kon oeh släppte den andra ned genom skorstens-
pipan. Derefter gick han in i stugan igen och
band den andra tåg-ändan fast omkring sin
ena fot, ty vattnet kokade redan i grytan, och
han måste röra i gröten. Medan han höll på
med det, föll kon ändå ned från taket och
drog, så tuvg hon var, mannen vid tåget rakt
upp i skorstenen. Der satt han nu fast, och
kon hängde derute nedanför taket och sväfvade
så mellan himmel och jord, och kon kunde ej
heller komma lös.
Hustrun hade emellertid ute på ängen väntat
både länge och väl att mannen skulle komma
och kalla dem hem och spisa middag, men det
blef inte at. Slutligen tyckte hon att det drog
för långt ut och gick hem.
När hon fick se kon hänga der så ömkligt,
sprang hon fram och skar af tåget med lien
sin. I detsamma föll mannen ned genom skor-
stenen — och då gumman derpå kom in, stod
han på hufvudet i grötgrytan.
(Ilust. Tidn., d. g.)