Äfventyraren.
Roman af förf. till ,Jean Vaubaronm.
(Forts. fr. föreg. AF)
Han fattade sitt parti.
— Vackra kusin, sade han med ett tvunget
småleende, det är sannt, jag borde icke ha lik-
nat er vid rosen, såsom jag nyss gjorde, utan
vid biet... Likasom detta, har ni en förfärlig
gadd att skydda er honing med. Jag erkänner
mig besegrad och går min väg. Emellertid
har 0ss emellan börjat ett spel, som förmodli-
gen icke kommer att slutas så fort. Det första
tärningskastet har varit gynnsamt för er, men
derföre har ni icke vunnit partiet. Farväl, min
vackra kusin, vi råkas åter.
Och Philip gjorde en djup bugning, hvarefter
han lemnade rummet.
Blanche lät honom gå.
Derpå läste hon igen dörren efter honom,
sköt för rigeln, släppte värjan på golfvet och
nedsjönk utmattad i en soffa. Hela hennes
kropp skälfde; det var slut med modet sedan
faran var öfverstånden. Den stackars flickan
grät.
Några timmar förflöto.
Blanche var sig icke mera lik. Hennes glada
sinne hade försvunnit på samma gång som tron
På heder och dygd hos menniskor.
Det dröjde en god stund innan hon någor-
lunda hann hemta sig, Hon hade icke mera
hvarken moralisk eller fysisk styrka.
Hon rörde sig icke. j
Hon tänkte icke.