att förvissa sig om huru många minuter skiljde
honom från evigheten, tog han upp sitt ur och
såg derpå. Kolckan var precis fem.
— Klockan sju äro bodarne helt säkert öpp-
nade, tänkte han; och då får jag köpa hvad
Jag behöfver.
Och han stoppade uret tillbaka i fickan. Men
knappt hade han fullbordat denna rörelse,
förrän ett svagt rop lät höra sig alldeles bred-
vid honom. En darrande arm stöddes mot
hans och en utomordentligt ljuf röst hviskade i
hans öra:
— Ni är chevalier Rolf af Tremblaye ... är
ni icke?
Vid denna oväntade fråga spratt Rolf till och
kastade en blick af häpnad på den som kände
igen honom, oaktadt han var så väl maskerad.
Det var den unga damen med den rosenfär-
gade dominon. Stum af öfverraskning, sökte
Rolf förgäfves ett svar. Rösten återtog, men
denna gång i bedjande och passionerad ton:
— O! af nåd, min herre, värdigas säga om
ni är den, hvilkens namn jag uppgifvit!
— Jag är verkligen chevaliern af Tremblaye,
svarade Rolf.
— Gud vare lofvad! utropade den unga qvin-
nan. Ja, jag kan icke nog tacka försynen,
som låtit mig återfinna er! Jag hoppades det
icke mera.
— Ilvad! min fru, ni har sökt mig?
— Ja, mycket och länge.
— Huru skall jag förklara anledningen till
en så stor lycka? ... Det tyckes mig som...
— Som ni aldrig sett mig förr? inföll den
unga qvinnan. ,