skor. Då f. d. sergeauten vid franska gardet
varseblef herr Jacquemots lik, strök han sig om
mustascherna med en sidoblick af beundran på
Rolf och mumlade mellan tänderna:
— Vid min guitarr och min sabel! Ena del
af arbetet tyckes redan vara väl undangjord...
Den som stuckit dender grisen är minsann in-
gen fuskare i yrket.
Hvad betjenterna beträffar, voro de synnerli-
gen uppskrämda och trodde sig hotas af Uödet.
De skulle gerna ha kastut sig på knä, likasom
deras husbönder och advokaterna; men de vår
gade icke.
— Kasta ut den elänvdiges lik genom fönstret!
sade Rolf i det han pekade på herr Jacquemets
döda kropp.
Han hade kuappt hunnit utdela denna be-
fallning, förrän ett fönster var Öppnadt och
man hörde ljudet af en tung kropp som föll
not den stora stenbron utauför hufvudiugången
till slottet.
— Godt! sade den uuge mannen. Derpå åter-
tog han, vänd till La Rosc:
— Kom uärmare!
— Här är jag! svarade f, d, sergeanten och
gjorde en militärisk honnör.
— Hvarutaf åro era stridskamraters värjslidor
gjorda?
— De äro af läder, ett ypperligt läder, det
försäkrar jag; det är smidigt och fast, mjukt
och starkt,
— Låt fyra man draga sina värjor och lemna
slidorna åt lika mänga betjenter!
Afven denna order efterkoms ögonblickligt.
— Kläd af dessa uslingar rock, väst, skjorta,