Rose och något mera än hundra louisdorer der-
öfver... Men detta är icke allt; en sådan be-
talning vore lumpen, vanlig... icke kunglig,
såsom jag vill den skall blifva... Det slott, i
hvifket vi nu befinna oss, tillhör mig på grund
at dess förre egares yttersta vilja!... Nåväl,
hvad han gifvit mig, det ger jag nu er. Allt
hvad som finnes inom dessa murar rå ni om
-.. Tag, plundra!... Ni äro sJottets herrar.
Afventyrarne uppgåfvo ett gliidjeskri.
— Plundring! ropade de. Plundring!
Och de ifrigaste grepo tag i bordsilfret, som
lig qvar sedan aftonmältiden.
— Vid min guitarr och mins sabel! mumlade
La Rose, i det han stoppade mågra gafftar och
matskedar i sina rymliga fickor, deune herre
kar verkligen sublima ideer! Det är ett riktigt
Höje att arbeta under hans bofiull
Och guolande på den första: ye
tärleksvisa, fattade han en ljusstake och be-
redde sig till att genomleta sl ottets alla vinklar
och vrår.
— Var icke rädd om elde n, hviskade Rolf,
som i detsamma passerade förbi bouom. FF. d.
fersvanten var icke dum; han för stod de fiuvaste
vinkar.
Snart hade alla äfventyrarne ska, Yat sig hvar
sitt ljus ; de spridde sig i dei gan !la byggua-
slens minga rum. Men Rolf lemna de slottet,
skyndade till den del af pancen der hästarne
stodo, och sedan han väl komrait upp I sadeln
red kar sin väg i vild galopp. Han hejdade
icke farten förrän han uppnådde den höj hvar-
Om vi reda 1 ett par gånger hafva tala t Och
hvarifrån mar t hade utsigt öfver parken oc, slot-
et. Der stan, spude han och vände sig om, — Nat-
en af en lång