Afventyraren.
Roman af förf. till Jean Vaubrromn.
(Forts. fr. föreg. AZ)
— Nåd! sade grefve Vertapuy.
— Medlidande! ropade baron Morneeonche.
— Barmhertighet! stammade de tre advo-
kuterna.
— Visa er stor! ...
— Adelmodig!...
— Hövsiut!...
— Var mild!...
— Vi äro dåliga wmenniskor!...
— Men vi äro djupt bedröfvadet ..:
-- Augerfulla! .
-— BowWärdiga!...
Derefter börjades samma klagovisa om igen.
— Nåd!...
— Meådlidance!... ee. etc.
Rolf betraktade en stund med ett uttryck af
Hem största vedervilja dessa fem föraktliga pu
soker, som vredo sig i förtviftan vid hans föt-
ter, och af hvilka tenne — advokaterne —
alldelzz onödigtvis blottade sin karakter, ty då
de icke gjort honom något ondt, hade de iu-
genting att frukta. Efter en stunds begruu-
damde gaf han tecken åt en bland de i gången
posterade karlarne, hvilken af nyfikenhet glän-
tat en smula på dörren. Mannen kom fram.
— Lava at La Rose, hans följeslagare och
slottets samtlige tjenare komma upp hitisalen,
sådde Rol.
Idom förloppet af fem minuter var denna be-
fallning utförd, och Matsalen fylld af menni-
a