tad öfver hela provinsen. Han var ifrig spelare
och omåttlig drinkare, samt trifdes oändligt väl
i lättfärdiga qvinnors sällskap. Han afgudade
skandalen och ville gerna skryta med sina laster.
Af de minsta anledningar och ofta blott för
nöjes skull utmanade han folk på duell, och
hans skicklighet att handtera värjan förvärfvade
honom alltid segeru. Med ett ord, han var på
en gäng föraktad, hatad och fruktad af alla
menniskor 1 trakten. Men ett tu tre blef grefve
Maugiron helt och hållet förändrad; han öfver-
af sitt oordentliga lefnadssätt, sina älskarinnor
och smickrare samt blef den mest exemplariska
menniska i verlden. Ingen kunde gissa orsaken
till denna plötsliga förändring: man skrek all--
mänt på underverk. Men vi, som äro bättre
underrättade, kunna upplysa att det var kärle-
ken, denna menniskoslägtets allsvåldige beherr-
skare, som för första gången intagit Henriks
hjerta och jagat alla orena och oädla böjelser
derur. Föremålet för hans ömma låga var Hen-
riette af Laänsac. Denna unga flicka tillhörde
en familj, lika rik och förnäm som herr Mau-
girons. Henriette å sin sida älskade IHenrik af
hela sin själ. De unga tu drömde om en ljus
och glad framtid, och helt säkert hade deras
dröm blifvit verklighet, så vida icke Henriettes
föräldrar, tyvärr, varit sådana som föräldrar i
allmänhet äro: De ansågo sig ensamma ha rätt
att bestämma öfver sin dotters öde, och glöm-
ska deraf att kärleken öfverskyler alla fel, jem-
nar alla förhållanden och förädlar äfven de
mest förderfvade varelser, trodde de sig säkrast
betrygga flickans lycka genom att skänka hen-
nes hand åt en mycket aktningsvärd och oför-
vitlig man, markisen af Roqueverde. Denne