tad öfver hela provinsen. Han var ifrig spelare och omåttlig drinkare, samt trifdes oändligt väl i lättfärdiga qvinnors sällskap. Han afgudade skandalen och ville gerna skryta med sina laster. Af de minsta anledningar och ofta blott för nöjes skull utmanade han folk på duell, och hans skicklighet att handtera värjan förvärfvade honom alltid segeru. Med ett ord, han var på en gäng föraktad, hatad och fruktad af alla menniskor 1 trakten. Men ett tu tre blef grefve Maugiron helt och hållet förändrad; han öfveraf sitt oordentliga lefnadssätt, sina älskarinnor och smickrare samt blef den mest exemplariska menniska i verlden. Ingen kunde gissa orsaken till denna plötsliga förändring: man skrek all-mänt på underverk. Men vi, som äro bättre underrättade, kunna upplysa att det var kärleken, denna menniskoslägtets allsvåldige beherrskare, som för första gången intagit Henriks hjerta och jagat alla orena och oädla böjelser derur. Föremålet för hans ömma låga var Henriette af Laänsac. Denna unga flicka tillhörde en familj, lika rik och förnäm som herr Maugirons. Henriette å sin sida älskade IHenrik af hela sin själ. De unga tu drömde om en ljus och glad framtid, och helt säkert hade deras dröm blifvit verklighet, så vida icke Henriettes föräldrar, tyvärr, varit sådana som föräldrar i allmänhet äro: De ansågo sig ensamma ha rätt att bestämma öfver sin dotters öde, och glömska deraf att kärleken öfverskyler alla fel, jemnar alla förhållanden och förädlar äfven de mest förderfvade varelser, trodde de sig säkrast betrygga flickans lycka genom att skänka hennes hand åt en mycket aktningsvärd och oförvitlig man, markisen af Roqueverde. Denne