— Mig?
— Ja, och jag skulle för längesedan ha gif-
vit er del deraf, så vida det varit mig möjligt
att träffa er. Jag känner hvarken ert namn
eller er adress och har derföre flera gånger
ställt mig på vakt här vid ingången till spel-
huset, i hopp att jag skulle få se er passera.
— Det är nu nära en månad sedan jag sist
var åt detta hållet.
— Ah! Ej underligt då att jag icke sett till
er... Emellertid öfvergår jag till sjelfva saken:
ni har blifvit bestulen.
— flvad, hur vet ni det?
— Jag vet det icke bestämdt, men jag har
anledning att ta för gifvit det så skett... Nå
säg, har ni inte blifvit bestulen?
— Jo, svarade Rolf, bestulen och nära nog
mördad till på köpet.
— Och hvad tog man ifrån er?
— Allt guld som jag hade på mig och der-
till det ur, som jag några timmar förut igenlöst
hos er.
— Jaså, sade Nathan. Detta ur är ju en
familjeklenod och mni ville väl ej gerna mista
det?
— Nej, det skall Gud veta.
— Nåväl, då kan ni få igen det af mig.
— Af er, herr Nathan! utropade Rolf häpen.
— Ja, just af mig, min herre... Ni undrar
väl huru jag kunnat få det i mina händer?
— Ja, jag kan verkligen inte fatta det.
— Nå, då skall jag tala om hur det gått
till; men det är en lång historia.
I detta ögonblick blef juden afbruten genom
ankomsten - af en liten negergosse, som sprang
ärender åt honom, Gossen hviskade några ord