Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AZ.) — Tala! — Jag kan icke! — Jag vill det! — Nåväl, kom ihåg dessa tre ord: kärlek, bön och förlåtelse. Medan mor Moloch talade sålunda, tycktes hon lida en riktig tortyr. Tvifvelsutan gisslades hon af den onde ande, hvars slafvinna hon var, derföre att hon rådde till dygd. — Förlåtelse! upprepade Rolf med dyster stämma; måste jag förlåta för att bli lycklig, farväl då med lyckan! En infernalisk glädje afmålade sig i trollqvinnans anlete. Hennes plågor tycktes genast mildras. Rolf fortfor: — Ni vet att jag törstar efter hämnd? — Jag vet det. — Skall denna törst någonsin bli släckt? — Ja. — Jag får då hämnas? — Ja, på ett lysande, ett förfärligt -ätt. — Således komma de som låtit mig lida smälek och nöd, att sjelfva lida ännu mera än jag? , — De skola gråta blodstårar och förbanna den dag, som sett dem födas. — Hvad! utropade Rolf med hänförelse, jag skall få hämnas på ett sätt som jag sjelf vill, behöfver och hoppas, och ni påstår att jag icke skall bli lycklig!... Nej, gamla qvinna, då vet ni inte hvad lycka vill säga.