Äfventyraren.
Roman af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AZ.)
— Tala!
— Jag kan icke!
— Jag vill det!
— Nåväl, kom ihåg dessa tre ord: kärlek,
bön och förlåtelse.
Medan mor Moloch talade sålunda, tycktes
hon lida en riktig tortyr. Tvifvelsutan gissla-
des hon af den onde ande, hvars slafvinna hon
var, derföre att hon rådde till dygd.
— Förlåtelse! upprepade Rolf med dyster
stämma; måste jag förlåta för att bli lycklig,
farväl då med lyckan!
En infernalisk glädje afmålade sig i troll-
qvinnans anlete. Hennes plågor tycktes genast
mildras. Rolf fortfor:
— Ni vet att jag törstar efter hämnd?
— Jag vet det.
— Skall denna törst någonsin bli släckt?
— Ja.
— Jag får då hämnas?
— Ja, på ett lysande, ett förfärligt -ätt.
— Således komma de som låtit mig lida
smälek och nöd, att sjelfva lida ännu mera
än jag? ,
— De skola gråta blodstårar och förbanna
den dag, som sett dem födas.
— Hvad! utropade Rolf med hänförelse, jag
skall få hämnas på ett sätt som jag sjelf vill,
behöfver och hoppas, och ni påstår att jag icke
skall bli lycklig!... Nej, gamla qvinna, då vet
ni inte hvad lycka vill säga.