Äfventyraren.
Roman af förf; till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. Af.)
Benoit afbröt den unga flickan.
— Deri bedrar ni er, min kära Esmeralda; ni
behöfves mer än väl.
— Jag tyckte, det icke förekom någon frun-
timmersroll i den tillämnade komedien.
— Det bevisar att ni inte egnat min berät-
telse svunerlig uppmärksamhet.
— Nej, jag sof... eller tänkte på någon-
ting annat. Tala om hvad ni har sagt!
Bj— Jag har lofvat presentera min vackra Sy-
sterdotter för chevaliern.
— Nå, än sen?
— Ni kan väl förstå att jag med min syster-
dotter icke menat någon annan än er.
— Uh! så elak ni är! ropade den unga flic-
kan, och den min af dåligt humör hon satte på
sig klädde henne oändligt väl. Jag vill just
fråga er, hvad det tjenade till att tala om en
systerdotter?
— Följaktligen, återtog Benoit, röstar jag på
det bestämdaste för afslag å den framställning
Esmeralda nu gjort. Hennes älskare får ge sig
till tåls och vänta.
— Min älskare! mumlade den unga flickan
med tillgjord blygsamhet.
— Benoit har rätt, sade nu grefven. Enligt
min tanke, bör icke tillåtelse meddelas vår lilla
täcka syster att aflägsna sig. Ar detinte också
er åsigt, mina vänner?