Äfventyraren. Roman af förf; till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Af.) Benoit afbröt den unga flickan. — Deri bedrar ni er, min kära Esmeralda; ni behöfves mer än väl. — Jag tyckte, det icke förekom någon fruntimmersroll i den tillämnade komedien. — Det bevisar att ni inte egnat min berättelse svunerlig uppmärksamhet. — Nej, jag sof... eller tänkte på någonting annat. Tala om hvad ni har sagt! Bj— Jag har lofvat presentera min vackra Systerdotter för chevaliern. — Nå, än sen? — Ni kan väl förstå att jag med min systerdotter icke menat någon annan än er. — Uh! så elak ni är! ropade den unga flickan, och den min af dåligt humör hon satte på sig klädde henne oändligt väl. Jag vill just fråga er, hvad det tjenade till att tala om en systerdotter? — Följaktligen, återtog Benoit, röstar jag på det bestämdaste för afslag å den framställning Esmeralda nu gjort. Hennes älskare får ge sig till tåls och vänta. — Min älskare! mumlade den unga flickan med tillgjord blygsamhet. — Benoit har rätt, sade nu grefven. Enligt min tanke, bör icke tillåtelse meddelas vår lilla täcka syster att aflägsna sig. Ar detinte också er åsigt, mina vänner?