sig till en källarmästare vid Chåtelet-torget och beställde hos honom en läcker middag för fem personer. Omkring klockan tu steg en ny person ur en bärstol, som stannat utanför den Gyllene Väduren. Denna var ingen annan än herr Benoits föregifna systerdotter, den förtjusande Esmeralda. Aldrig hade den unga flickan sett täckare ut än nu i sin enkla borgerliga drägt. Hon bar en brun ylleklädning som passade henne mycket väl, och den blygsamma min hon satt på sig, förhöjde hennes ansigtes skönhet. Sådan hon nu var, skulle hon ha kunnat förföra ett helgon. — Goddag, min vackra systerdotter, sade herr Benoit och klappade henne på kinden. Min Gud, hvad ni är charmant!... Ni kommer då bestämdt att röfva min unge chevaliers hjerta. — Tror ni det? frågade Esmeralda. — Jag tror det inte, jag är säker derpå. — Stackars unge man! mumlade den unga flickan med tillgjord min. — Hvad, ni beklagar honom? — Nå, än sen? — Mitt kära barn, genmilde herr Benoit, om jag vore i chevalier Rolfs ställe och ni ville älska mig i två timmar eller låtsas göra det, hvilket kan komma på ett ut, skulle jag icke anse mig ha betalt den lyckan för högt med fyrtiotusen francs! — Åh! utbrast Esmeralda skrattande; hvad mi är artig i dag, min herr morbror! — Nej, jag är endast uppriktig, min systerdotter. — Gamle smickrare! — Misstrogna förtjuserska!