sig till en källarmästare vid Chåtelet-torget och
beställde hos honom en läcker middag för fem
personer. Omkring klockan tu steg en ny per-
son ur en bärstol, som stannat utanför den
Gyllene Väduren. Denna var ingen annan än
herr Benoits föregifna systerdotter, den förtju-
sande Esmeralda. Aldrig hade den unga flic-
kan sett täckare ut än nu i sin enkla borger-
liga drägt. Hon bar en brun ylleklädning som
passade henne mycket väl, och den blygsamma
min hon satt på sig, förhöjde hennes ansigtes
skönhet. Sådan hon nu var, skulle hon ha
kunnat förföra ett helgon.
— Goddag, min vackra systerdotter, sade
herr Benoit och klappade henne på kinden.
Min Gud, hvad ni är charmant!... Ni kom-
mer då bestämdt att röfva min unge chevaliers
hjerta.
— Tror ni det? frågade Esmeralda.
— Jag tror det inte, jag är säker derpå.
— Stackars unge man! mumlade den unga
flickan med tillgjord min.
— Hvad, ni beklagar honom?
— Nå, än sen?
— Mitt kära barn, genmilde herr Benoit,
om jag vore i chevalier Rolfs ställe och ni ville
älska mig i två timmar eller låtsas göra det,
hvilket kan komma på ett ut, skulle jag icke
anse mig ha betalt den lyckan för högt med
fyrtiotusen francs!
— Åh! utbrast Esmeralda skrattande; hvad
mi är artig i dag, min herr morbror!
— Nej, jag är endast uppriktig, min syster-
dotter.
— Gamle smickrare!
— Misstrogna förtjuserska!