den ålder, då förnuftet vanligen börjar utveckla sig, hade man redan hos honom upptäckt en sällsam blandning af goda och dåliga egenskaper. Dock voro de sednare betydligt öfver vägande. Rolf hade ärft sin mors vackra utseende och af himlen undfått ett utomordentligt ljust förstånd. Redan vid sju års ålder var han stolt och okuflig, men mycket liflig samt ända till ytterlighet djerf och oförvägen. Faran hade för honom samma dragningskraft, som cen ljuslåga för fjärilar. Det var hans lust att våga lifvet, och han hade ständigt Ivcka med sig, så att han vid hvarje tillfälle kom helbregd:f undan. När Rolf var åtta år gammal, plägade han sätta sig upp på de ystraste hästar, som betade på slottet Tremblayes egor. Sadel och tyglar hade han naturligtvis icke; han fattade med ena handen i manen och slog med den andra så mycket han förmådde på länden, och det var hans glädje att se de uppretade djurens fåfänga försök att befria sig ifrån sin lätte och djerfve ryttare. Han hade också för vaua att klättra upp i höga träd, för att plundra fogelbon och dervid auförtro sig åt de bräckligaste grenar, så att ingen menniska skulle ha kunnat se derpå, utan att ofrivilligt rysa. Äfvenledes brukade han simma öfver de stridaste och djupaste vatten, och man hade sett honom, beväpnad med en käpp, anfalla och döda en vildsint hund, för hvilken ett halft dussin bönder flydde, ehuru de voro utrustade med högaftlar och liar. Så oförvägen än Rolf för öfrigt var, darrade han inför sin fader. F. d. gardisten var mycket tvär och ondsint; när hans jagt icke lyckats efter förväntan eller han supit sig full, gaf han sitt dåliga humör luft genom att slå och miss