den ålder, då förnuftet vanligen börjar utveckla
sig, hade man redan hos honom upptäckt en
sällsam blandning af goda och dåliga egenska-
per. Dock voro de sednare betydligt öfver
vägande. Rolf hade ärft sin mors vackra ut-
seende och af himlen undfått ett utomordentligt
ljust förstånd. Redan vid sju års ålder var
han stolt och okuflig, men mycket liflig samt
ända till ytterlighet djerf och oförvägen. Faran
hade för honom samma dragningskraft, som cen
ljuslåga för fjärilar. Det var hans lust att våga
lifvet, och han hade ständigt Ivcka med sig, så
att han vid hvarje tillfälle kom helbregd:f undan.
När Rolf var åtta år gammal, plägade han
sätta sig upp på de ystraste hästar, som betade
på slottet Tremblayes egor. Sadel och tyglar
hade han naturligtvis icke; han fattade med
ena handen i manen och slog med den andra
så mycket han förmådde på länden, och det
var hans glädje att se de uppretade djurens
fåfänga försök att befria sig ifrån sin lätte och
djerfve ryttare. Han hade också för vaua att
klättra upp i höga träd, för att plundra fogel-
bon och dervid auförtro sig åt de bräckligaste
grenar, så att ingen menniska skulle ha kunnat
se derpå, utan att ofrivilligt rysa. Äfvenledes
brukade han simma öfver de stridaste och dju-
paste vatten, och man hade sett honom, beväp-
nad med en käpp, anfalla och döda en vildsint
hund, för hvilken ett halft dussin bönder flydde,
ehuru de voro utrustade med högaftlar och liar.
Så oförvägen än Rolf för öfrigt var, darrade
han inför sin fader. F. d. gardisten var mycket
tvär och ondsint; när hans jagt icke lyckats
efter förväntan eller han supit sig full, gaf han
sitt dåliga humör luft genom att slå och miss-