samvetes dom utföll helt annorlunda. Jag insåg snart att min handling var i dubbelt af seende brottslig, dels emedan jag utgjutit min nästas blod på en långfredag, dels och i synnerhet derföre att jag vägrat den olycklige kommendören det tre dagars uppskof som han begärt, för att annamma sakramenterna och förvärfva sig frid med Gud. Jag hade icke allenast dödat herr Foulquerres kropp, utan äfven efter allt utseende förderfvat hans själ till evinnerlig tid. Jag sade allt detta till mig sjelf, jag anklagade mig inför min biktfar, och de förebråelser han gjorde mig voro icke mindre stränga än mitt eget hjertas. Don Raymond var nu inne i berättelsen om sina lefnadsöden. I bjerta färger hade han skildrat det rysliga förloppet af sin duell med Foulques de Foulquerre. Just då han uttalade le sista orden, som vi ofvan anfört, slog pendylen i österländska salongen tolr. Knappt hale det första slaget ljudit, förrän han häftigt rde handen mot sitt bröst. Ett jemrande äte trängde öfver hans läppar, och han framviskade: — Han kommer! ... han kommer!... han commer! Härpå föll han ned på golfvet, likasom träfad af åskan. Rolf, som nästan väntat att nåsot dylikt skulle ske, lyftade upp sin gästs ropp och lade densamma på soffan. Han anåg visserligen allt anropande om högre makers bistånd för vidskepligt, men som han icke ille svika det löfte han en stund förut gifvit on Raymond, tog han den bok denne lemnat : onom, slog upp ett ställe deri, som angafs af tt rödt bokmärke, föll på knä bredvid soffan