samvetes dom utföll helt annorlunda. Jag in-
såg snart att min handling var i dubbelt af
seende brottslig, dels emedan jag utgjutit min
nästas blod på en långfredag, dels och i syn-
nerhet derföre att jag vägrat den olycklige kom-
mendören det tre dagars uppskof som han be-
gärt, för att annamma sakramenterna och för-
värfva sig frid med Gud. Jag hade icke alle-
nast dödat herr Foulquerres kropp, utan äfven
efter allt utseende förderfvat hans själ till
evinnerlig tid. Jag sade allt detta till mig
sjelf, jag anklagade mig inför min biktfar, och
de förebråelser han gjorde mig voro icke mindre
stränga än mitt eget hjertas.
Don Raymond var nu inne i berättelsen om
sina lefnadsöden. I bjerta färger hade han
skildrat det rysliga förloppet af sin duell med
Foulques de Foulquerre. Just då han uttalade
le sista orden, som vi ofvan anfört, slog pen-
dylen i österländska salongen tolr. Knappt ha-
le det första slaget ljudit, förrän han häftigt
rde handen mot sitt bröst. Ett jemrande
äte trängde öfver hans läppar, och han fram-
viskade:
— Han kommer! ... han kommer!... han
commer!
Härpå föll han ned på golfvet, likasom träf-
ad af åskan. Rolf, som nästan väntat att nå-
sot dylikt skulle ske, lyftade upp sin gästs
ropp och lade densamma på soffan. Han an-
åg visserligen allt anropande om högre mak-
ers bistånd för vidskepligt, men som han icke
ille svika det löfte han en stund förut gifvit
on Raymond, tog han den bok denne lemnat :
onom, slog upp ett ställe deri, som angafs af
tt rödt bokmärke, föll på knä bredvid soffan