ditionen, skulle på lördags afton sammanträda å
Smedseröds gästgifvaregard, belägen 5 mil härifrån.
Derstädes sammanstötte också på sagde tid hr Ham-
marstraud, kronolänsmannen i Inlands Nordre hä-
rad, Palmqvist, Chr. Larsson i Grössby och kom-
missarien Kant. Dessutom hade man anskaffat
säkert folk, hvilka dels kunde bidraga till bofvar-
nes gripande dels tjena som lotsar i de villsamma
ödemarker man skulle besöka. (Genom skogar,
öfver berg och moras utan vägar och stigar måste
man, sedan man lemnat åkdonen, i det gemenaste
väder och becksvarta natten vandra till fots, tills
man hunnit fältet för operationerna, der man ville
inträffa söndags morgon före dagens inbrott, för
att hålla vakt tills man kunde göra angreppet vid
dagsljus, för den händelse man skulle behötva att
begagna vapen. .
Det var på fyra olika ställen man skulle fånga
bofvarne och man hade derföre delat sig i olika
trupper. Den ena, ledd af kommissarien Kant, och
för öfrigt bestående af handl. Chr. Larsson samt
hyrkusken härstädes J. Andersson, begaf sig till
torpet Örevartens dämme, i Ucklum, hvarest den
egentlige anstiftaren af rånet, John Peter Lind-
anark, hvilken man visste vara försedd med skarp-
laddadt gevär, bodde. Denne, som förut undergått
tio års fästningsstraff och för tvenne år sedan slup-
pit lös, hade före jul gift sig med en torparflicka.
Svärföräldrarne bodde jemte de nygifta i torpet,
hvilket utgjordes af en eländig jordkula. Man knac-
kade på dörren, som efter en stund öppnades. Då
Lindmark såg, att det var farliga personer som in-
trädde, grep han efter sin på väggen hängande
skarpladdade bössa, men med ett kraftigt tag ryckte
kommissarien Kant upp honom ur sängen, innan
han fick fatt i geväret.
Hr Hammarstrand samt landtbrukaren Lars Hans-
son hade under tiden begifvit sig till torpet Mos-
:seslätt under Backa, ätvenledes i Ucklums socken,
hvarest bor en vådlig persedel vid namn Olof Nils-
son. Denne, som för 5 å 10 år sedan befann sig
här i staden i egenskan af lervök., blef derunder
tvenne gånger dömd för öfverfallande af poliskon-
stapel — den ena gången med knif. Med ett fräckt
kallgrin såg han sig fångad, oaktadt hans hustru,
som befann sig i långt framskriden grossess, nu
blef lemnad ensam med sju eller åtta små barn.
Ett tredje parti höll vakt kring hemmanet Backa,
hvarest bonden Joh:s Johansson är boende. Denne
emte hans dräng blefvo häktade, såsom de der va-
rt medvetna om rånet, i hvilket de dock ej delta-
sit. Afven hustrun har helt säkert känt till brot-
tet, uen blef dock ej häktad, enär hon hade flera
minderåriga barn att sköta. Dessa häktningar sked-
de sedan de öfriga verkställts.
Sedan kommissarien Kant häktat Lindmark, hbe-
gaf han sig till soldaten n:o 17 vid Bohusläns re-
gemente Carl Olsson Krans, hvilken äfven häkta-
des. Denne bodde i torpet Skoggärdet, Spekeröds
socken. Han hade jemte Lindmark och Olof Nils-
son begått rånet.
Under tiden hade kronolänsman Palmqvist jemte
hans medhjelpare å en aflägsen gård anställt hus-
visitation hos en person som haft transaktioner
med rånarne. Intet resultat vanns dock. Hr P.
sammanstötte senare med hufvudstyrkan i Backa
vid middagstiden.. De hade samtlige varit ute se-
dan kl. 4 på morgonen.
Såväl i de misstänktes hem som sedermera i
Smedseröd, dit de fördes, hölls förhör med dem.
De nekade till en början att ha befunnit sig ute
någon natt på nyåret. Slutligen måste de dock
medgifva det en sak som ligger emot dem.
Några penningar anträffades ej i deras hem,
man vet med visshet, att de ha de röfyade
morna gömda i bergen i närheten af sina
men
Ssum-
hem.
De lära till och med hos en torpare ha stulit bu-
teljer för att i dem förvara de stulna sedlarne.
Efterspaningarne efter penningarne fortgingo i
sår. De misstänkta förvaras tillsvidare hvar för
sig på Smedseröds gästgifvaregård.
Det bör anmärkas, att ehuru de tilltalades hem
iro belägna på tre mils afstånd, om man reser
andsvägen, från det ställe der rånet begicks, är
ikyväl afståndet öfver bergen blott en mil.
Vidare kan nämnas, att då rånet begicks, stör-
ade alla tre bofyarne fram mot ena sidan om hä-
sten, hvilken de tyenne fasthöllo, medan den an-
lre sprang framför hästen för att komma till po-
tiljonen, hvilken han sedan slog i hufvudet med
mn grof stör. Postiljonen, som således hade god
id på sig för att sätta sig i försvarstillstånd, drog
också ganska rigtigt fram en liten pistol, men ha-
ten var fastrostad, så att innan han hann spänna
lenne och aflossa skottet, hvilket kanske i alla fall
ar odugligt, hade han redan blifvit slagen så
rårdt i hufvudet, att han var försatt ur stridbart
kick.
En mängd detaljer angående upptäckten af rå-
arne böra tillsvidare hållas hemliga, hvadan vi
är vilja förbigå desamma.
NW oe I - —-— ee