Medan han talade, tog han Johanna i sina armar, bar in henne i det närmaste rummet samt satte henne i en stor ländstol. Glaudine, som var mycket artig och förekommande, dröjde icke att infinna sig. Båda två, Glaudine och hennes man, egnade Johanna de ömmaste omsorger. Också återfick den unga flickan ganska snart en smula själsnärvaro och lugn. Hon berättade då hvad som händt och bad att man skulle följa henne tillbaka till Petit-Chastel, för att försäkra sig om, huruvida alla de olyckor, hon fruktade, verkligen inträffat. När hon slutat sin berättelse, skakade bonden på hufvudet och sade: — Jag står helt och hållet till er tjenst, fröken, men är ni riktigt säker på att ni icke drömt? — Drömt!... svarade Johanna. Huru kan ni tro det?... O! nej... så lyckligt är det icke. .. Jag sof visst inte... Det hemska nödropet, som jag nämnde, har verkligen träffat mina öron och säkert är, att dörren var stängd... Ack! tro mig! tro mig, någon olycka har händt i min mors hus! — Det skola vi inom en kort stund ha visshet om, sade bonden. Låt mig blott väcka några grannar, som följa oss och, om så behöfves, bevittna hvad vi möjligen komma att uppge oss ha sett, så... — Gör som ni för godt finner, svarade Johanna; men, i himlens namn, skynda er!... skynda er!... — Jag begär endast fem minuter. Och han gick ut, lemnande den uppskrämda