Medan han talade, tog han Johanna i sina
armar, bar in henne i det närmaste rummet
samt satte henne i en stor ländstol.
Glaudine, som var mycket artig och förekom-
mande, dröjde icke att infinna sig.
Båda två, Glaudine och hennes man, egnade
Johanna de ömmaste omsorger. Också återfick
den unga flickan ganska snart en smula själs-
närvaro och lugn. Hon berättade då hvad som
händt och bad att man skulle följa henne till-
baka till Petit-Chastel, för att försäkra sig om,
huruvida alla de olyckor, hon fruktade, verkli-
gen inträffat.
När hon slutat sin berättelse, skakade bon-
den på hufvudet och sade:
— Jag står helt och hållet till er tjenst, frö-
ken, men är ni riktigt säker på att ni icke
drömt?
— Drömt!... svarade Johanna. Huru kan
ni tro det?... O! nej... så lyckligt är det
icke. .. Jag sof visst inte... Det hemska nöd-
ropet, som jag nämnde, har verkligen träffat
mina öron och säkert är, att dörren var stängd...
Ack! tro mig! tro mig, någon olycka har händt
i min mors hus!
— Det skola vi inom en kort stund ha viss-
het om, sade bonden. Låt mig blott väcka nå-
gra grannar, som följa oss och, om så behöf-
ves, bevittna hvad vi möjligen komma att uppge
oss ha sett, så...
— Gör som ni för godt finner, svarade Jo-
hanna; men, i himlens namn, skynda er!...
skynda er!...
— Jag begär endast fem minuter.
Och han gick ut, lemnande den uppskrämda