Det var samma ovala ansigtsform, samma hy
och samma läppar.
Mignard, den så mycket beundrade målaren,
skulle ej ha kunnat åstadkomma ett mera träl-
fadt porträtt af den älskliga Johanna...
Och dock var Johanna knappt sjutton år,
under det att broderiet räknade öfver tvåhundra.
— Min Gud!... upprepade betjenten, san-
nerligen jag vet huru jag skall bete mig för
att få blodet att stanna... Se hur det rinner,
fröken! ... Min stackars husbonde förlorar på
det här viset småningom alla sina krafter, sitt
lift...
— Med Guds hjelp, svarade Johanna, skola
vi söka förebygga en sådan olycka.
Hon öppnade det stora skåpet, och framtog
derur ett stycke fint linne som hon räckte ät
Jakob och sade:
— Detta skola vi förbinda såret med; vik
det ni, medan jag går ut på ett ögonblick...
Hon lemnade rummet.
Då hon kom tillbaka, hade hon med sig en
liten kopp, fylld af saltadt vatten.
Med detta vatten fuktade hon linnestycket,
lade det om såret och förband det hårdt.
Blodet stannade straxt.
— Ser ni! sade Johanna.
Chevaliern utstötte nu en suck, likasom er-
fore han en känsla af välbefinnande.
Hans ögon öppnades till hälften, men till-
slötos åter, träffade af det starka ljusskenet.
Medvetslösheten fortfor, men de bleka kin-
derna erhöllo småningom en rödlätt färg.
— Det är ingen fara å färde, utbrast den
unga flickan. Några timmars sömn skall åter-
ställa er herres krafter.