af ljussax. Man hade en fornsägen, ott om de
brunno orörde, så skulle vid det ögonblick då
Kristus föddes, lågan dela sig itu. Några hade
varit så nyfiknue, att de utvakat denna tidpunkt,
och det händer verkligen ganska naturligt, at
lågan i ett oputsat ljus delas för ett ögonblick.
Detta var en katolsk qvarlefva och hade sitt
ursprung från munkarne, som vakade julnatten
och gjorde denna anmärkning till religionssak.
Man gick till sängs, och julmorgonen klockan
2 ringdes första gången. Andra gången ring-
des kl. 3, och ottesången begyntes kl. 4. Så-
som den årstiden sällan var slädföre, samlades
socknens ungdom till fots. För hvarje gård
hade man tillagat ett ofantligt bloss, som kalla-
des tanne, och bars antändt för sällskapet att
upplysa mörkret. Det var en verklig skön syn
att omkring kl. 4 se dessa bloss från alla sidor
nalkas, åtföljde af muntra kyrkogängare. Det
var en förnyelse af Roms Ted.
Vid ankomsten till kyrkan formerades af dessa
bloss ett ofantligt bål. Hvar och cen ökade det
med qvarlefvan af sitt bloss, så att hela kyrko-
vallen syntes i full brand.
Julottans gudstjenst firades så att man vid
dagens första gryning under kommunionen sjöng:
Den signade dag. Aldrig kunde större glädje
framlysa vid någon andakt, än vid denna psalm.
Den kunde endast jemföras med grekiska kyr-
kans jubel vid påskdags-utropet: Kristus är
uppstanden.
Efter slutad gudstjenst kl. 9 f. m. spisades
straxt middag, och man tog, med en god mid-
dagssömn, ersättning för morgonens högtidlig-
het. Snibbskälarne sträckte sig den dagen äl-
ven till husets drängar.
Julhögtiden tillbragtes sedan med oskyldiga
nöjen. — Julkalasen inföllo, och allt andades
glädje. Vår tids kortspel och valsning utgöra
allt. Men forntiden var onttömlig på omskif-
tande förnöjelser: Man såg nästan alla de 1e-
kar, som förekomma i den bekanta visan, och
många flera, som der icke ingått. Åtskilliga
gammaldagsdansar omvexlade med pantlekar.
Man dansade vid säng som hade namn af
Julvisor. Sången bestod ej blott af toner,
utan af ord, som förenades med aktion. Dan-
sarne bestodo merendels af ringdansar, vid hvil
ka vissa personer vexelvis agerade. An före-
ställdes frierier, med bifall eller korg; med lät-
sad enträgenhet och lika låtsad ovilja, som ändt-
ligen förvandlades till medlidande; och allt sluta-
des med bröllop, så att omsider hela sällskapet
bestod af idel hjonelag. Mången flicka stod der
flera resor brud utan minsta jalusi. Vid melo-
dien folie dEspagne dansades en rätt artig
ringdans, på det sätt att mankönet immerfort
avancerade åt höger och fruntimren åt venster,
samt vid hvart möte fattar hvarandra under
armen och gör en half svängning. Denna oupp-
hörliga ordning med synbaraste oordning är icke
oangenäm. Man hade ock flera pantomimdan-
sar. T. ex. dansen föreställde en väfnad. Säll-
skapet delades partals itu, och paren skiftevis
emot hvarandra korsades, än med upphöjda hän-
der öfver, än med nedfällda hufvud under den
mötandes hinder. Detta föreställde väfstolens
skäl vid trampningen. Emellan hvart par lupo
barnen såsom skottspolar. När man hvilade
anställdes sittlekar af hundrade förändringar,
dels med panter, som alltid förvarades af pro-
stinnan och återlöstes med domens verkställan-
de, ofta smnrika nog; dels med tillhviskade frå-
gor, på hvilka den å andra sidan sittande hvi-
skade svar, utan att känna frågan. Vid detta
allt iakttogs den strängaste vård öfver ungdo-
mens seder. Prosten sjelf var närvarande långt
fram på morgonen, och minnet af hans fordna
ungdomsnöjen lyste i hans anletsdrag.
(Ur theol. prof. Sam. Ödmans Hågkomster från
hembygden och skolan.)
RR VIERA USNRNERTSAGERI LINSER SE RYKER VETEN OOPS