Medan Johanna väntade, fördref hon tiden
med att betrakta det vapen som var graveradt
i guld på skrinet och i silfver på hvardera
pistolen.
Det utgjordes af en asp (på franska: tremble)
i guld på rödt fält och inunder stod: Trem-
blaye ne tremble (Tremblaye darrar icke).
Jakob återkom.
Han bar på ryggen en kappsäck af lider och
af medelmåttig storlek.
Han böjde knä, för att lättare kunna befria
sig från sin börda.
Men denna var så tung, att den stackars
betjenten förlorade jemnvigten och föll med
mycket dån till golfvet.
Antingen hade denna kappsäck tagit någon
skada vid vagnens stjelpning, eller var lädret
mycket gammalt och skört, nog af, vid den
häftiga stöten mot golfvet uppkom en liten
springa å dess ena sida, och en mängd guld-
mynt rullade ut och spredo sig åt alla sidor af
rummet.
— Så mycket guld!... utropade Johanna
ofrivilligt, under det hennes ögon vidgades vid
åsynen af den dyrbara metallen. Vi böra dock
anmärka, att icke den ringaste begärelse der-
efter uppstod i hennes själ.
— Ja, svarade Jakob småleende, och så
vackra slantar sedan! De äro alldeles nya!!..
Se, fröken, sel...
Och, likasom för att ge stöd åt sina ord,
samlade han ihop en handfull guldmynt och
lät dem blixtra i ljusskenet, hvarefter han räckte
dem åt den unga flickan.
(Forts.)