Sedan Johanna sålunda uppfyllt de pligter
gästfriheten bjuder, denna gästfrihet, som hen-
nes mor så bittert förebrått henne, gaf hon vika
för en mycket naturlig nyfikenhet och frågade
Jakob, om de orsaker, som föranledt den timade
olyckan.
Betjenten berättade omständligt för henne,
hvad läsaren redan känner.
— Men, frågade Johanna, hvilket vigtigt
skäl förmådde då er husbonde att så der trotsa
ovädret och mörkret?...
Jakoh tog på sig en hemlighetsfull min och
svarade:
— Jag är alldeles okunnig derom, fröken!
Min husbonde är inte skyldig mig räkenskap
för sina handlingar . .. Jag lyder utan att fråga...
Derpå tillade han:
— Fröken skulle göra herr chevalieren en
stor tjenst genom att låna mig en lykta.
-— Hvad skall ni göra med den? frågade
Johanna. :
— Jo, jag skall bland spillrorna efter vag-
nen leta upp några saker, som jag vet att min
herre icke utan stor saknad skulle förlora.
Johanna öppnade åter skåpet.
Hon tog fram en lykta af genomskinligt horn
och lemnade den åt Jakob, hvilken genast tände
den och begaf sig ut, lemnande porten öppen.
Det dröjde icke många minuter förrän han
var tillbaka med ett par utmärkt väl arbetade
pistoler och ctt skrin af sköldpaddsskal, inlagdt
med perlemor, elfenbex och guld. -
— Ar detta allt? frågade Johanna.
— Nej, svarade betjenten och skyndade åter ut.
Han var nu mycket längre borta än förra
a
sången.