landet, och då han under sim väg kom till ett präktigt skogsparti, uppställde han sin apparat, riktade instrumentet, preparerade plåten och kröp slutligen in under det bekanta gröna klädet, för att kasta en si:ta bliek på bilden. Allt var förträffligt och han fröjdades redan vid tanken på, huru manga dussin visitkort han möjligen kunde sälja af den herrliga skogen med dess pittoreska omgifuing, då han plötsligt kände en haud, som föll blytung ned på haus skuldror. Han vänder sig förargad om och ser g ett slags skogvaktare stå framför sig. — Hvarför stör ni mig? — Har ni pollett ? — Hvad menar uu? — Har ni tillåtelse att säger skogsmanna nn. — pdagats — , , cspignol, ller vad det nu beter mäste följa mig till häradsfogdem, — För ves söker den olyeklige fotografen bevisa sin oskuld; den naive skogvaktaren vill icke låta tala vid sig, kan känner cj tul Armstrongshanoner eller audra moderna uppfinningar, men vet endast, att den främmande sigtat på en hare med sitt förfärliga, kanonlika vapen, och han mäste umgälda denna Kränkning af jagträtten. Först då en tredje man händelsevis passerade förbi, lyckades man öfvertyga lagens handtlangare om hans misstag, fotografen er-bjuder sig att fotografiera honom — och slutligen beqvämar skogvaktaren sig till att sätta sig — fastän under stor bäfvan för, att mstrumentet skall brinua atv för tidigt. Ur gamla tiden. År 1134 sof konungen af Enusland för första gängen på en hösäck, förut hade Ian alltid sofvit på bara golfvet. År 1264 voro änuu de flesa husen betäckta med halm och är 1360 kände man ännu ej till någon kamin, mycket mindre till n.gon ugn, uti hela London. Vin köptes å apoteken, säsom läkemedel. Vagnar tuunos ej heller. De förnäma färdades till häst med damerna bakom sig. Ar 1340 uppgingo skatterna till 30,600, ingalunda pund sterling utan — ullsäckar, DPomarne och advokaterne betaltes med kanel och peppar. Ar 1343 kommo de första knappnålar i bruk; hitintills hade damerna begagnat trästift. 1344 präglades det första guld uti England. Silkesstrumpor buros för första gången uti England år 1561, nemligen af drottning Elisabeth, efter att konungen af Frankrike infört denna mode år 1547. Gatans barn. För kort tid sedan tilldrog sig i London en händelse, som fört; nar att blifva allmänt bekant. I ett af de Nn stora stadens fattigaste qvarter blef en fattig qvinna öfverkörd af en ommibus, och afled till följe deraf inom några få timmar under de förrligaste plågor. Den döda hade en liten ljuslockig flicka, heunes eget barn, som hon vid olyckstillfället ledde vid handen. Innan modersögat brast, blickade det omkring efter barnet, och smärtan förvandlade sig i ett leende då den döende erfor att barnet var oskadadt. Den gamla gqvinnan bade haft till lefnadsyrke att gå omkring och sälja småkram, hvilket hon bar i en korg. Då omnibusen körde öfver qvinnan kastades korgen åt sidan och dess innehåll utströddes på gatan, till rof för gatpojkarne. Men just som pojkarne plundrade som bäst, trädde en handlande ur sin närbelägna bod och jagade med en käpp bort de roftlystuaj hvarefter han sjelf plockade upp småsakerna och lade dem i korgen. Enligt bruket i England sammansattes en jury genast vid olyckstillfället, för att döma öfver händelsen och besluta hvad som var att göra med den lilla ljuslockiga flickan och hennes bäda syskon. Den döda, som var enka, hade nemligen två små flickor till, och dessa blefvo genast hemtade till stället för att höra juryns beslut, som lydde på att barneu skulle intagas ä ett arbetshus. Ett arbetshus i England är en sorglig tillfyktsort för tiggare och losdritvare, hvarför det också framstår som en skräckbild redan för barnen. Då de tre små faderoch moderlösa hörde att de skulle till arbetshuset började de en högljud jemmer och gråt, som djupt rörde de kringstående. Plötsligt framträdde ur hopen en slagtare och förklarade att arbetshuset ej var rätta stället