ter, der husmodern upptog sin tid med huslig: bestyr och husfadern på lediga stunder sysscl satte sig med sina barns uppfostran. Ack! den sällhet, hvarom hon i sin ungdom drömt, njöts nu af Eudora, och hon sjelf — hvad var hon? Ensam och öfvergifven seglade hon utefter ti dens ström, utan att någon annan än hennes gamla faster brydde sig om henne. Men Arabella var för ädel och upphöjd för att afundas andras lycka. Skulle hon ha fitt kännedom om det verkliga förhållandet inom Vaughans familj, hade hon deremot säkerliget fattat det djupaste deltagande för densamma. Två år hade förflutit, sedan Arabella och hennes faster slogo sig ned i Devonshire, då hennes kusins man, presten Arnold, kallades till London dels för att mottaga cen broder, som efter flera års bortovaro i Indien nu kom tillbaka till fäderneslandet, dels för att besöka en af sina fordna umgängesvänner som genom öfverdådigt lefnadssätt råkat i elände och förstört sin helsa. Denne olycklige, som nu satt i bysättningshäkte, hade skrifvit till Arnold och bedt honom komma till sig, och den gode prestmannen hade icke hjerta att afslå hans bön. Han hade aldrig varit inne i något fängelse, emedan han tillbragt största delen af sitt lif på landsbygden. Han erfor derför en pinsam känsla, då han trädde inom bysättningshäktets portar. Han gick öfver en kringbyggd gård, för att komma till den del af fängelset, der hans gamle umgängesvän hade sitt rum. På denna gård befunno sig menniskor af den mest olika ålder och samhällsställning. Här och der sågos sorgsna personer vandra fram och tillba