som om han icke alls hade märkt, hvad som för-
siggick omkring honom. i
— Förlåt, sade han, att jag afbryter er i
era funderingar. Jag hoppas, ni icke illa upp-
tar en fråga; jag är skyldiger min tacksam-
het, och det är derföre naturligt att jag önskar
veta ert namn.
— Ni är lik. alla andra menniskor. För att
kunna sätta värde på en sak, tror ni det vara
nödvändigt att känna dess namn. Hvad gag-
nar det till att veta namnet på en menniska
som man tillfälligtvis råkar, och med hvilken
man efter all sannolikhet aldrig mera samman-
träffar. Till intet, bokstäfverna, som bilda det. .
uttrycka ingen tanke och ange icke hvad den,
som bär det, har i hufvudet eller hjertat. Men
gör det er ett nöje att känna mitt namn, så.
heter jag . oe dArgele. Ge mig er arm, af-
grunden ligger endast tio steg framför oss.
De gingo åt venster och det stöd, som er-
bjöds Fredrik, var honom till mycken nytta.
Den ojemna vägen som afbröts af klippblock,
hvilka här och der sköto fram ur jorden, sling-
rade sig tvärt nedåt i ett cirkelrundt svalg, som
nästan liknade en oerhördt stor tratt. Det var
så mörkt att den unge mannen icke en gång
kunde se den vid hvilkens skuldra han rörde.
Några stjernor, de enda ljus man kunde upp-
täcka, tindrade på firmamentet. De lyste öfver
deras hufvuden, men kunde icke genomtränga
det tjocka mörkret, som somgaf dem.
— En romanförfattare, sade Fredrik, skulle
i sanning icke kunna finna ett lämpligare stäl-
le än detta till skådeplats för en röfvarescen
eller någon hemsk uppenbarelse. Klippor, hålor,
afgrunder, ingenting fattas här, och jag väntar