teratur, 1 folkförsainlingarnes beslut -och i lag-
stiftaretis bud . Låtom oss, mina herrart-ej miss-
känna dess viäsende, ej strida mot dess ända-
mål; utan, äfven i vår ringa mån, vara villiga
arbetare i dess tjenst.
Och detta ändamål af aktning för rätt och
menniskovärde — kan man med sanning säga,
att vår nuvarande representation uppfyller dess
fordringar, så långt som samhällets väl det med-
gifver? är den verkeligen grundad på full rätt-
visa? aktar den alltid menniskovärdet? — Jag
vill ej fullfölja frågan; men jag tror, att svaret
ligger färdigt på hvars och ens läppar — om
också mången kanske endast vill framhviska sitt
nej!
Och om så är; om vårt politiska samvete sä-
ger oss att så är: mine herrar! låtom oss då
öfvergifva en ställning, som ej kan och ej bör
försvaras.
Den andra talaren i ordningen yttrade: cGrun-
den till vår författning är icke vittrad; den är
god, ty den har fostrat en ek, som, ehuru äl-
drig, ännu står upprätt och stark, lemnande oss
det skydd vi behöfva. Denna gamla ek stod
fast, säger han, då den politiska stormen 1848
bröt lös och kullkastade så många bräckliga da-
gens samhällsbyggnader,som ej förmådde göra
motstånd, utan föllo till grus; och hon bör der-
före ej undanrödjas.
Härvid har likväl redan blifvit erinradt, att
ej blott yngre författningar, utan ock gamla kro-
nor och samhällsordningar, bortsopades af stor-
men, och jag vill nu endast tillägga, att när
denna storm uppväxte, och en flägt deraf drog
äfven genom våra bygder, hvad var då det för-
sta som Konung och folkombud vidtogo, för att
skydda den åldriga eken och från henne afvän-
da det upprörda elementet? — Jo! det var att
söka plantera ett nytt träd med kraftigare både
rötter och krona, som skulle ersätta det gamla,
hvilket då redan utdömdes såsom saknande lifs-
kraft.
Men jag vill också anmärka: att då man ta-
lar om ett föremål, som skall lemna skydd,
det mindre egentligt att nyttja bilden af den
åldriga eken, utan borde det då rättare heta
den åldriga byggnaden, och erkännas måste väl,
att om: också en boning för sin tid och dennas
behof kan hafva varit förträfflig, så är det lik-
väl ganska möjligt, att densamma, under nya
förhållanden, kan vara obeqväm och otillräck-
lig. Detta är tvertom ganska naturligt, ty ti-
den förändrar och slutligen tillintetgör allt. Jag
medgifver gerna, att en gammal byggnad, ja!
till och med en ruin, kan väcka interesse och
äfven vördnad; men man måste väl derföre icke
vilja hindra menniskorna ifrån att flytta undan,
innan den sammanstörtar.
Vill man åter — hvilket äfven jag anser rig-
tigt — betrakta folkrepresentationen såsom ett
organiskt helt, med sitt eget inneboende Nf, så
gäller äfven för en sådan organism samma för-
änderlighetens lagar. — Hvem kan förneka detta?
Hvem vill klaga öfver denna försynens visa an-
ordning? — Må vi tänka på oss sjelfva. Alla
skola vi en gång, när ålderns och bräcklighe-
tens dagar komma, lemna rum för andra, som
bättre än vi passa för nya förhållanden; och
lycklig den, som, då han afgår, kan kasta en
lugn och förnöjsam blick tillbaka på sin bana
och taga med sig medvetandet af att under
vandringen på densamma hafva något godt ut-
rättat! Låtom oss äfven så betrakta vär gamla
ståndsförfattning, och må vi unna henne den
äran, att afträda från skådeplatsen, med ett
hedrande minne i vår historia!
Adeln måste upprätthållas! säga andra ta-
lare; men enligt min åsigt hvarken kan eller
bör adeln upprätthållas i den mening dessa ta-
lare åsyfta, d.v.s. på grund af medfödda pri-
vilegier och företrädesrättigheter. Deremot tror
jag med visshet, att adeln ej blott kan biöe-
hålla, utan ock betydligt öka sitt inflytande,
om den sjelf vill. Och detta sker derigenom,
att den efter bästa förmåga ställer sig i spet-
sen för upplysning och medborgerlig verksamhet.
Det är en stor lycka, och ett mäktigt medel
till framgång, att ega ett, genom förfädrens
förtjenster, berömdt namn. Folket ser gerna
personer med sådana namn i spetsen för sina
angelägenheter. De väcka mindre afund, och
folkets stolthets- och ärekänsla beröres ange-
nämt, då det genom sina styresmän erinras om
sina historiska minnen och om fordna dagars