den, som, framför alla andra, har dertill både
befogenhet och förmåga — jag menar försla
gets utmärkte upphofsman: utan jag tror mig
bäst uppfylla ändamålet med denna samman-
komst, då jag fister mig endast vid de större,
så att säga ledande grundtankar eller kärnpunk-
ter, som innefattas i motsidans framställningar.
Jag skall derföre nu så kort, klart och tro-
get jag förmår söka återgifva dessa hufvud-
punkter, till hvilka hvarje talares bevisning och
äsigter ytterst kunna sammanföras, och deref-
ter i några få ord framlägga de anmärkningar,
hvartill jag anser desamma gifva anledning.
En talare vid förra sammanträdet tog såsom
utgångspunkt för sitt anförande den satsen, att
avi äro ett lyckligt folka, och att således någon
egentlig anledning, eller åtminstone någon sär-
deles påträngande nödvändighet, icke vore för
handen, att nu, genom bifall till det förelig-
gande förslaget, upphäfva vår nuvarande repre-
sentationsform.
En annan talare sade: aatt grunden för denna
representation är icke vittrada, såsom man upp-
gifvit, utan att den tvärtom vore frisk och
stark, och att derföre denna grund icke bör öf-
vergifvas.
Några talare yttrade, att cAdeln är ett nyt-
tigt och nödvändigt samhällselementu, och . att
uAdelns representationsrätt alltså måste i någon
form upprätthållas. ij
Och slutligen framhöll en talare utförligt, att
uden föreslagna förändringen gällde ej blott re-
presentationssättet, utan äfven statsskickete; samt
uatt konungamakten icke finge försvagasa.
Jag skall nu särskildt upptaga hvar och en
af dessa satser.
Den förste talaren sade: avi äro lyckliga!
chvarföre då vara så otåliga?a Det ser ut, ytt-
rade han, som vore gamla Svea afatiguee de
bonheur, och som: ville hon blott för omvex-
ling utbyta sin lycka mot oro och bekymmer —
kanske olycka,. Ja, mina herrar! Vi äro lyck-
liga, vi äro ett lyckligt folk. Och låtom oss
uppriktigt tacka Gud härför, men låtom oss
deraf icke draga den slutsats, att allt hos oss
är fullkomligt väl bestäldt, och att man såle-
des blott behöfver hvila sig i ro, eller att.man
kan i trygghet och maklighet alltjemt nppskjuta
hvad som verkligen bör göras. En sådan slut-
sats af den sanning, hvarom jag ir enig med
min motståndare, skulle uppenbarligen vara hvad
en stor tänkare har kallat en sophisme de quic-
tisme eller sophisme dilatoire, och hvaraf han
med genomträngande skärpa visat ej blott bri-
sten på logiskt sammanhang, utan äfven följ-
dernas våda. Ty vi må allvarligt eftersinna,
om ej stunden verkligen är inne, då man måste
beakta tidens fordringar och tillfredsställa dess
rättmätiga anspråk. Och allra miast kan jag
föreställa mig att den aktade talare, som jag
nu åsyftar, med sin öppna blick för tidehvarf-
vets stora utvecklings-rörelse, kan undgå-att se
dennas rigtning, dess mål och dess följder. Han
mäste sec, att dess mål är en ökad aktning för
rättvisa och för menniskovärde; och att dess
följder skola blifva -mera frid, mera försonlig-
het, mera gemenskap och samverkan mellan
personer, mellan klasser, - mellan folk.
Sedan efter våldets och mörkrets långa tide-
hvarf, hvilket utsläckte forntidens kultur, . upp-
lysningens och bildningens fackla åter blifvit
tänd, gär en nyfödd civilisationens och humani-
tetens genius långsamt, men säkert, fram igenom
verlden, förande menskligheten vid sin hand.
Man ser dess spår i verldshändelserna; man hör:
dess röst, ej blott i den starka stämma, som
går genom dagens sorl, utan i tidehvarfvets lit-
TN in ST äh z ÅG a for